Färdiggräddade dikter om tid och arv

Agnes Lidbeck har stigit som en stjärna på den svenska litteraturhimlen sedan debuten med romanen ”Finna sig” (2017). Jag har inte har läst den. Jag räds allt som andas hajp när det kommer till romaner, åtminstone till dess att hajpen lagt sig.

När jag får hem hennes poesidebut ”Ur” går jag in på bibliotekets hemsida för att låna hennes andra böcker (Lidbeck har i år även gett ut romanen ”Förlåten”) men alla exemplar visar sig vara utlånade och det står 99 personer i kö till senaste romanen – och som e-bok finns varken den eller debuten.

Det är alltså som poet jag möter Lidbeck.

Detta är inte den första diktsamlingen som heter ”Ur”. Men titeln är väldigt passande för verket. Ur som är klocka som är tid. Ur som är ursprung och urskog. Och att skopa ur någonting, i det här fallet det egna jaget. Detta är dikter ur jaget om tid och arv.

Det finns något klassiskt med scenerna som handlar om att få tid att skriva bland barnen och brödbaken: ”Att sätta sig vid det mjöliga bordet/ och skriva.” Skrivandet är hos Agnes Lidbeck själva levandet – det finns en längtan till texten medan det hos förslagsvis den tongivande danska poeten Asta Oliva Nordenhof finns en längtan bort från texten, till livet. Nordenhof skriver i ”Det enkla och det ensamma” (2015): ”jag skriver och du lever medan jag skriver” och ”jag vill inte skriva mer i dag, jag kommer in till dig nu”.

Att jag kommer att tänka på Nordenhof är ingen tillfällighet; hon och Lidbeck har många lyriska grepp gemensamma.

Agnes Lidbecks språk är rejält, hon skriver med magen, det finns inga falsettoner. Det finns en röst och en ton som håller i sig från första till sista sidan, och som bygger upp en stämning som suger in mig bland orden. Särskilt tycker jag om första delen av ”Ur”, där ett trauma ligger och darrar: ”Jag räds det som doftar kåda/ och flyr den syrerika luften/ till förmån för den som är mindre rik.” En oförklarad rädsla för skuggspel och skogar och en ärvd ”benägenhet för vansinne” skapar en mytisk men också väldigt kroppslig dikt.

Ett avsked av en döende far föregår bokens senare dikter, i vilka jaget har en egen familj. ”Från dotter till dotter till dotter”. Jaget är bara en del i detta led av döttrar och mödrar: ”Mellan mig och alla de övriga som kunnat svara på samma tilltal/ skiljer bara schatteringar i det gemensamma utförandet/ nyanser av tvålens doft.” I relationen till barnen finns också en djurisk och rå tematik där gränsen mellan människa och djur suddas ut: ”nu är jag V A R G E N.” Det får mig att tänka på Agnes Gerners klobeklädda hand i diktsamlingen ”Skall” (2014).

När Agnes Lidbeck skriver om barnen – ”Deras bara ben och minnet av deras ben i mig” – får åtminstone jag rysningar. Det vänder sig inuti skallen av det tillvridna och plötsliga perspektivet. Jag får en känsla av att det är just detta som är diktens vilja – att hinna tala medan tid är, att slita sig loss från tyngden och ”kroppen som verktyg för vardagen”.

I avskedsdikten skriver Lidbeck: ”Att ta avsked av en far är svårt eftersom det är så övergripande/ stunden kräver ett visst mått av konkretion för att inte sluka allt." Fadern är bokens enda du, till största delen finns inget riktat tilltal, vilket ger en känsla av anteckning, ett jag som resonerar med sig själv.

Jag ställer mig inte i lånekönerna till Agnes Lidbecks romaner. Jag går raka vägen och köper dem. Jag kan inte hålla mig.