Det finns de som säger att de inte blir annorlunda behandlade på jobbet för att de är kvinnor. Då tänker jag på orden som min engelska hästtränare ömt utbrister när hästen förstår och lyder: ”Good for you!”
Så kan det vara även i människovärlden. Den som fogar sig får skönare åttatimmarspass på jobbet. Men är den sortens följsamhet ens möjlig – nu, en bra bit in på 2000-talet, i metoo-uppropens kölvatten, då övergrepp, trakasserier och härskartekniker ligger för öppen dager?
Den kvinnliga journalist som säger att hon inte blivit särbehandlad är bara att gratulera. Men trots att hon finns existerar sexistiska strukturer på landets redaktioner. Journalisten Jenny Nordlander har pratat med ett hundratal kvinnliga journalister – alla utom två har berättat om hur de behandlats annorlunda på sin arbetsplats på grund av sitt kön. Researchen gjorde hon ett år innan metoo-uppropet. Hennes drivkraft var förlorad arbetslust efter att ha blivit underminerad som chefredaktör för tidningen Nöjesguiden.
"Mellan raderna" innehåller vittnesmål – hemska historier som gör mig mörkrädd. Somliga med anonyma avsändare, andra från flera av våra mest framgångsrika kvinnliga journalister. ”Min flickvän är mer intresserad av att bli kliad på ryggen än att ha analsex”, det fick en reporter veta av sin femton år äldre chef efter att han hade berömt hur snyggt hennes byxor satt över höfterna och jämfört henne med porrskådisar. Men Nordlander nöjer sig inte med det mest uppenbara som sexuella trakasserier. Hon ger sig i kast med det som hamnat utanför metoo-diskussionerna. Det som bottnar i samma strukturer men som är svårare att ta upp. Nämligen det subtila förtrycket som ofta kan bortförklaras och har en tendens att få den drabbade att ifrågasätta sin existens.
Flera av texterna vittnar om hur skribentens självkänsla nötts ned. ”Det gäller bara att säga nej. Säga att jag vill inte jobba med andra som tar kredd för mitt smarta huvud och mitt arbete.” Orden kommer från en kreativt ansvarig kvinna som tvingas hantera extra uppgifter typ boka resor, renskriva, köpa fika, se till att toaletterna ser trevliga ut med mera. Sådant som hennes manliga kolleger slipper.
”Jag skulle kunna peta mig i näsan på mötet utan att någon reagerade.” Så berättare en kvinna som systematiskt ignoreras av sina manliga kolleger. De ser knappt på henne när hon talar och bryr sig inte om vad hon säger.
Jenny Nordlander lyfter fram ljusskygga spöken och punkterar dem med dagsljus. Det är bokens stora förtjänst. Genom att de individuella erfarenheterna har många likheter syns tydliga mönster. Framträder gör en bransch där den manliga dominansen finns kvar trots att antalet kvinnliga och manliga journalister sedan millennieskiftet är rätt lika.
Författaren mixar vittnesmål med historiska nedslag i mediernas utveckling. Hon tar upp löneskillnader, bristen på kvinnliga chefer på de högsta posterna och kvinnors intåg i branschen. Fakta som ger en bakgrund till dagsläget och får oss förstå att branschen successivt blivit mer jämställd.
Men ett mera rebelliskt slut kunde Nordlander dock kostat på sig. Slutet sätter eftersmaken och jämställdhet kräver fajt, den kommer inte gratis någon diffus gång i framtiden. Boken är både viktig och avslöjande läsning, inte bara för mediefolk, utan för alla som vill kunna se det som knappt syns på arbetsplatser.