Närmast omgående framtonar ett språk som sjunger. Klart klingande, harmoniskt och med exakt tonträff. Kanske är det som titelpersonen minns det där hon befinner sig på Badhotellet i Saltsjöbaden några år efter andra världskriget. Svenskar har en tendens att romantisera finländare, att se dem som ”impulsstyrda naturbarn från öster” och att uppfatta deras finlandssvenska dialekt som just sjungande och underbar.
Förmedlad med sådan röst blir berättelsen extra behaglig att lyssna till. Känslan är att långa stunder sitta andäktig vid sjuksängen och höra den sanna Alma Söderhjelm (1870–1949) berätta om sitt liv.
Det är omöjligt att inte fängslas och att inte ta till sig berättelsen som oantastligt övertygande. Mer sansat och tråkigt funderat framstår det förstås som en aning osannolikt att en nästan 80-årig kvinna är så kristallklar i tanken, så detaljerad i minnena och så oavbrutet utsökt välformulerad att ytterst få ord upplevs som överflödiga.
På Badhotellet väntar denna Alma på döden, efter ett långt och händelserikt liv. Fortfarande förmår hon vara rolig. Sådan var hon redan under studieåren, då hon av vännerna blev kallad "Söderskälm". Inte såg hon mycket ut, men hon hade alltid en rapp replik redo.
Som studentska och disputerande var hon en pionjär. När hon ansökte om sina tjänster som docent och professor var det något som ingen annan finsk kvinna tidigare gjort. Livet igenom kom hon att arbeta idogt som forskare, författare och historiker.
På 1920-talet kom hon till Sverige där hon under vinjetten ”Det främmande ögat” skrev kåserier i Dagens Nyheter. Senare kåserade hon också i flera veckotidningar.
Bland hennes vänner fanns regissören Mauritz Stiller, författarna Hjalmar Bergman och Karl Asplund, revykungen Karl Gerhard och diktarprinsen Wilhelm, Pewe kallad – vars verk hon läste. Hon tyckte att han behärskade hantverket, men saknade originalitet.
Alma Söderhjelm blev snabbt ett namn, tacksam att intervjua med alla sina åsikter. Hon saknade däremot entusiasmen för att bli kvinnosakskvinna, föredrog att agera i stället för att agitera och hyste aldrig agg mot män. Hon hängav sig i stället åt den fria kärlekens evangelium med många ogifta, yngre karlar. Att bli betraktad som lättsinnig bekymrade henne aldrig. Hon ville befruktas med idéer och inspiration, men att aldrig ha hittat den bestående kärleken och blivit gift, den kvinnliga forskarens öde, blir ändå antytt som en latent saknad.
Fast offer? Inte den som alltid tar första steget. Hon ville arbeta och älska, vara mannens jämlike och förena analytisk skärpa med inlevelsefull intuition. Hon ville inte välja, aldrig nöja sig.
Hennes roman ”Kärlekens väninna” rymde en del igenkännliga personer och gjorde skandal. Obekymrat erkände hon att hon skrev för att hämnas.
I allt hon gjorde trotsade hon konventionerna. Hon värnade sin frihet och ville bli sedd som individ. Ingenting ville hon så starkt som det.
Denna originella, oberäkneliga och provokativa kvinna har blivit levandegjord på ett sällsynt elegant och tilltalande sätt tack vare Merete Mazzarellas mästerliga handlag med både språk och stoff. Det senare har hon till stor del hämtat ut Alma Söderhjelms brev, dagböcker och memoarer.
Av det har Mazzarella skapat en helhet som väcker beundran genom sitt berättande, sympati genom sin skildring av den berättande huvudpersonen och en glädje som lever länge hos den läsare som ger sig hän.