LĂ€ran om Stockholm och dess lokalhistoria brukar kallas Stockholmiana. NĂ€r det gĂ€ller skönlitterĂ€r Stockholmiana Ă€r Per Anders Fogelström den stora förgrundsgestalten. âFolk pĂ„ önâ mĂ„ste betraktas just som en slags samtida Stockholmiana. Stig Larsson skriver smĂ„ personportrĂ€tt av sina grannar pĂ„ innerstadsön Lilla Essingen, och genom att portrĂ€ttera öns invĂ„nare sĂ„ portrĂ€tterar han i förlĂ€ngningen ocksĂ„ Lilla Essingen som samhĂ€lle. Men huruvida boken ska betraktas som skönlitterĂ€r Ă€r jag osĂ€ker pĂ„. Snarare rör det sig om en slags kĂ„serande journalistik. Stig Larsson har intervjuat folk pĂ„ ön och fotografen Ulla Montan, kĂ€nd för sina smĂ„tt legendariska författarportrĂ€tt, har knĂ€ppt bilder som kompletterar intervjuerna. Det Ă€r vĂ€l Ă€ndĂ„ journalistik?
Stig Larsson har bott pĂ„ Lilla Essingen i nĂ€rmare 30 Ă„r, och Ă€ven om han skriver om ön och dess invĂ„nare Ă€r âFolk pĂ„ önâ i mĂ„ngt och mycket ocksĂ„ en sjĂ€lvbiografi som tar vid dĂ€r förra boken "NĂ€r det kĂ€nns att det hĂ„ller pĂ„ ta slut" slutade. Samtidigt vill jag Ă„tminstone försöka ge boken en Ă€rlig chans och styra bort lĂ€sningen frĂ„n personen Stig Larsson och frĂ„n allt som jag tror mig veta om den mĂ„nga gĂ„nger om skandalomsusade författaren och hans mer eller mindre kĂ€nda vĂ€nskapsband med tvivelaktiga kulturprofiler.
Lilla Essingen framstĂ„r i âFolk pĂ„ önâ som ett paradis i utkanten av centrala Stockholm, dĂ€r mĂ€nniskor frĂ„n olika samhĂ€llsklasser bor i samma kvarter och skĂ„lar med varandra pĂ„ kvarterskrogen Rosa Drömmar. âFolk pĂ„ önâ Ă€r ett slags socialantropologiskt reportage dĂ€r det mest kĂ€nnetecknade för dess författare Ă€r hans humor.
Humor Àr kanske inte det första man tÀnker pÄ nÀr man hör namnet Stig Larsson, som under lÄng tid var den svenska litteraturens underbarn och bad boy. Men humorn finns dÀr och har, vill jag pÄstÄ, funnits dÀr Ànda sedan debuten med "Autisterna" (1979). Stig Larsson har den mÀrkliga förmÄgan att se det humoristiska ocksÄ i en misshandel och i en psykos. Han framstÄr i sin roll som berÀttare som Lilla Essingens egen överslÀtande lokalredaktör eller som dess förstÄende och förlÄtande kvarterspolis. Stig Larsson Àr en av folket pÄ ön och det Àr hos dem som hans sympatier ligger.
Som Stockholmiana Ă€r âFolk pĂ„ önâ en underhĂ„llande och ovĂ€ntad bok. Konstigt nog avslutas boken med en text som utger sig för att vara en lĂ„ng essĂ€. Men det vet i tusan om den kan kallas essĂ€. Snarare Ă€r det en text dĂ€r författaren funderar över saker sĂ„ som aga som kulturellt fenomen och skillnaden mellan antisemitism och islamofobi. Stig Larsson Ă€r medvetet provocerande i sina funderingar. Han ifrĂ„gasĂ€tter med ett barns trotsighet allt som han menar att man inte fĂ„r ifrĂ„gasĂ€tta i den svenska samtidsdebatten.
Ska sanningen fram lÀser jag halvhjÀrtat vad Larsson skriver om sociala mediers ytlighet och det vÀrldspolitiska lÀget. SmÄningom börjar jag i stÀllet tÀnka pÄ Bosse Johansen, Tina Ros, Milan Stösel och alla de andra öborna som jag fick lÀra kÀnna i början av boken.
Jag vaknar till först nĂ€r Stig Larsson mot slutet av sin monolog förklarar varför han har skrivit âFolk pĂ„ önâ. Orsaken Ă€r att det hos författaren finns en befogad rĂ€dsla för en snar framtid dĂ€r den vĂ€rld som han kĂ€nner och Ă€lskar har gĂ„tt förlorad. Det rör sig om den gamla insikten om att ingen mĂ€nniska Ă€r en ö och att det Ă€r för en sjĂ€lv som klockan klĂ€mtar. Och pĂ„ nĂ„got sĂ€tt tycker jag Ă€ndĂ„ att den insikten hedrar författaren.