Debutanten Pia Mariana Raattamaa Visén skriver om sin egen släkt, från det att Israel Raattamaa tar över ett pörte vid Saivo-Muotka och dottern Maija föds 1895 fram till våra dagar. Författaren själv är lärare och har disputerat i språkdidaktik. Och språket behärskar hon hur lätt som helst, det flyter lika stadigt och fint som älven i berättelsen.
Det gör också kaffet. Jag har aldrig läst en historia där den svartbruna drycken är så framträdande. Om det så är nödår och allmänt elände, nog får man sig en kopp kaffe. Inte sällan med kaffeost i, detta utspelas i det nordligaste av Sverige, på gränsen mot Finland. (Det hade varit intressant och veta lite mer om hur man fick tag i kaffet och hur man ändå hade råd i den fattigdom som beskrivs.)
Här talas meänkieli, på svenska tornedalsfinska, ett finsk-ugriskt språk som sedan år 2000 är ett officiellt minoritetsspråk i Sverige. Författaren lägger gärna in fraser på språket här och var i berättelsen, vilket ger en bra närvaro, även när man inte förstår på annat än sammanhanget vad det kan betyda. Språket i romanen är genomgående korthugget och precist, med en koncis skönhet som är högst njutbar. Orden ”saivo” och ”muotka” har flera betydelser, både enkla sådana, som sjö och älv, men även mer existentiella som är viktiga för berättelsen.
Raattamaa Visén kan konsten att i en förment enkelhet fånga de stora ögonblicken i livet. Jag har sällan läst en sådan fin skildring av både liv och död. När ett av paren går till sängs med varandra för första gången undviks alla de fällor som författare brukar fastna i. Likaså när Maija avlider. Det är lätt att bli berörd av alla människoöden som dyker upp i berättelsen, hur de strävar för att få till ett drägligt liv under svåra förhållanden. Man kommer dem mycket nära utan att det spills en massa onödiga ord. Det är som om författaren mejslar ut dem i relief mot den norrländska naturen.
Samtidigt är "Där rinner en älv genom Saivo-Muotka by" en historia om landet Sverige under samma period. I slutet av det förrförra seklet var fattigdomen starkt utbredd i Sverige och Raattamaa Visén skildrar resan fram till vår egen tid i en indirekt form som gör den mycket levande. Inte minst i skildringen av hur avflyttningen från Norrland startar.
Raattamaa Visén lyckas fint med att skildra en släkt i hårt arbete, men som också har ett slags innerlig och kärv kärlek mellan medlemmarna. Det är starkt gjort.