âEn hjĂ€rtlös tidâ kallar Johannes Anyuru 2000-talet i boken âStrömavbrottets barnâ. Varför gick högerpopulismen in i maktens centrum i exakt samma ögonblick som rasismen verkade krossad? Det Ă€r frĂ„gan han grubblar pĂ„.
Bokens texter handlar om konst, vĂ„ld och fred och rör sig i âskĂ€rningspunkten mellan konst och politik, mellan skrift och livâ.
I vassa analyser med poetisk lyster vidrör han sitt eget skrivande, den vita medelklassens konstsyn, grĂ€srotsinitiativet Pantrarnas betydelse, islam samt den medeltida inkvisitionens nutida motsvarighet. âVi lever och skriver Ă„terigen i den öppna tortyrens tidsĂ„lderâ, konstaterar han.
Johannes Anyuru föddes 1979 som son till en afrikansk stridspilot som flytt till Sverige undan diktatorn Idi Amin. Fadern, högutbildad och ambitiös, slet i hamnen i sitt nya land medan framtidsdrömmarna tynade bort.
2017 fick Anyuru Augustpriset för sin roman âDe kommer att drunkna i sina mödrars tĂ„rarâ. I âStrömavbrottets barnâ berĂ€ttar han hur han som 17-Ă„ring fick syn pĂ„ en dikt av Allen Ginsberg och fĂ„ngades av poesin.
âFlyktkapselâ, âtrojansk hĂ€stâ och âposttraumatiskt symtomâ kallar han sitt skrivande.
FrĂ€nt avfĂ€rdar han Makode Lindes âPainful cakeâ, tĂ„rtan, förestĂ€llande en svart Venus, som blev mediesak nĂ€r dĂ„varande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth högg in pĂ„ den pĂ„ Moderna museet och huvudet skrek.
Om jippot skriver Anyuru: âJag var inte intresserad av att ifrĂ„gasĂ€tta Lindes konst eller hans och hans beundrares rĂ€tt att uttala sina ofta oerhört platta tankar. Det som intresserade mig var varför vissa konstverk blev populĂ€ra hos den samtida vita medelklassen samtidigt som andra bara blev lĂ€sta som brus eller lĂ€ten.â
Drabbande skriver Anyuru om vÄld, förnedring och rÀdsla. Hans raseri Àr uppenbart nÀr han ger exempel frÄn en svensk koloni pÄ hur n-ordet börjar dyka upp pÄ skeppslistor dÀr svarta mÀnniskor rÀknas upp som varor tillsammans med rom och socker.
Om hatet mot muslimer konstaterar han att det Àr fel vare sig vi kallar det en ny sorts rasism eller inte. Och rÀdsla definierar han inte som kÀnsla utan som minne, begriplig bara för den som erfarit den.
Sammantagna tar han âdessa hjĂ€rtlösa Ă„râ vi just genomlevt som bevis för att framtiden Ă€r död. Och han hĂ€vdar att det drömda samhĂ€lle som multikulturalismen mĂ„lade upp pĂ„ 1990-talet aldrig kommer att finnas lika lite som det svensksvenska Sverige som nationalisterna sörjer aldrig fanns.