Var farfar tysk spion?

Något tillspetsat, men inte helt verklighetsfrämmande, skulle man kunna säga att Daniel Birnbaums farfar såg till att Sverige inte drogs in i andra världskriget. Något sådant syfte hade han säkerligen inte. Om han ens hade något tydligt mål med sitt agerande under några dramatiska månader 1939 är också oklart. En fascinerande historia är det hur som helst Daniel Birnbaum har grävt fram ur en kartong med sin farfar Immanuels efterlämnade papper.

Året är alltså 1939 och oron är stor i Europa och i det Stockholm som Immanuel Birnbaum anlänt till från Warszawa tillsammans med fru och barn. Med sin judiska bakgrund har tillvaron i hemlandet Tyskland blivit omöjlig. Daniel Birnbaum har lagt stor vikt vid att ge berättelsen en tidstypisk färg. Gator, människor, krogmiljöer, Gamla stans vindlande gränder – allt tecknas med lätt hand och stiger på ett naturligt sätt fram ur berättelsen.

Åtskilliga av tidens kända personer har mer eller mindre framträdande roller. Vi möter förläggaren Tor Bonnier, som överväger att lämna landet när det nazistiska hotet kryper allt närmare. Här finns det energiska ryska sändebudet Aleksandra Kollontaj – en av dem som får ge uttryck för de heta ideologiska diskussionerna. Samtalen i salongerna kretsar kring politik och världsläget. Svenska ministrar liksom den mäktiga familjen Wallenberg är skuggor i bakgrunden.

Immanuel är journalist och lyckas få sina texter publicerade i vissa tyskspråkiga tidningar. Men han kommer också i kontakt med kretsen kring förläggaren Bermann Fischer, som hade bland andra Stefan Zweig och Thomas Mann på sitt förlag. I Bermann Fischers närhet finns en engelsman vid namn Alfred Rickman, som Immanuel också lär känna.

Denne Rickman har gått till historien då han ledde en grupp som planerade ett attentat mot hamnen i Oxelösund, med syfte att sabotera den svenska exporten av järnmalm till Tyskland. Uppdragsgivaren var ytterst Winston Churchill, då Storbritanniens marinminister. Ett genomfört attentat hade kanske inneburit ett tyskt anfall mot Sverige. Men planerna sprack, vilket – för att knyta an till början av denna recension – Immanuel Birnbaum starkt bidrog till.

Här finns berättelsens gåtfulla centrum. För samtidigt som Immanuel har kontakt med den engelska gruppen söker en mystisk tysk upp honom och lyckas förmå honom att åta sig uppdraget att i största hemlighet – med osynligt bläck – avlägga rapporter om vad han snappar upp i Sverige. En av dessa rapporter – den enda, enligt Immanuel Birnbaum – avslöjar Rickmans planer, som därmed går i stöpet.

Var Immanuel Birnbaum alltså tysk spion? Nej, är Daniel Birnbaums svar. Det stämmer inte med hans personliga historia, menar han. Verkligheten måste ha varit betydligt mer komplicerad.

Något klart svar ger inte sonsonen. Att Immanuel Birnbaum över huvud taget åtog sig uppdraget framstår som en kombination av flera faktorer. En utsatt ekonomisk situation kunde stabiliseras. Den tyske uppdragsgivaren balanserar mellan hot och löften om en tryggare tillvaro för familjen. Inte minst handlar det om en framtida möjlighet att återvända till Tyskland.

Den moraliska gåtan förblir obesvarad. Det är i enlighet med hela romanens konstruktion. Boken är uppbyggd med hjälp av enskilda scener, vars samband så småningom blir tydligare. Men den thrillerartade historien förblir ganska diffus i konturerna. Det är både en brist och en tillgång. Utan någon förhandskunskap om vad historien egentligen handlar om tror jag den är svår att helt ta till sig. Då skulle man nog visserligen njuta av miljö- och tidsskildringen, men lämna boken något förbryllad.

Å andra sidan kan man läsa på lite grann; det är bra att läsa efterordet först så är man lite orienterad. Eller googla. Alla ovan nämnda är historiskt existerande personer.

Men det finns också något sympatiskt och roande i att slå följe med en författare som letar, men inte hittar allt. Jag kommer att tänka på Lars Gustafsson som ibland hade en snarlik metod att låta sina romanpersoner ställas inför gåtfulla situationer som – upptäcker man så småningom – inte författaren själv har någon förklaring till.

Man kan förresten skönja en viss språklig likhet. Liksom Gustafsson har Daniel Birnbaum ett något gammaldags språk, njutbart och självklart. Dessutom får jag känslan att också denna i grunden allvarliga berättelse är skriven med glädje och gott humör.