Alice i centrum

"Jag blir så rörd" säger Alice Babs när hon ställer sig upp på första raden och tar emot publikens hyllningar. Att sångerskan, som slog igenom för 69 år sedan och var en av dem som gick i täten för den av etablissemanget bespottade jazzmusiken, förtjänar alla hyllningar hon kan få kan naturligtvis inte sägas nog många gånger. Och även om hon ända till slutet sitter i publiken är det ändå hon som genom hela konserten har den självklara huvudrollen.

Alice Babs dotter Titti Sjöblom tar oss tillsammans med Trio X till jazzens vagga New Orleans och Povel Ramels son Mikael Ramel tar oss med hjälp av pappans musik tillbaka till Sverige igen. Inledningen är trivsam, men känns aningen stel.
Margareta Bengtson, som är näst på tur berättar att hon uppfostrats med hjälp av en barnskiva som Alice Babs skrev låtarna till. Hon sjunger en snutt om att man inte ska slänga sina kläder på golvet när man går och lägger sig, för då blir mamma tvungen att plocka upp dem efter en.

Av de tre inledande artisterna imponerar Bengtson mest. Dels genom som vanligt oklanderlig sång. Men också för att det märks att Trio X kan henne och har marginaler nog att släppa loss mer.
Efter pausen spelar de tidigare årens stipendiater ett par låtar innan prisceremonin. Men det är först efter, när Jonas Kullhammar ansluter med sitt säregna saxofonspel som det riktigt tänder till. Som att de andra musikerna känner sig tvungna att försvara sin plats och parera med nästan lika mästerliga solon. Resultatet blir ett blytungt statement att även den nutida jazzen är att räkna med. I några minuter känns det till och med som att den 70 år långa svenska jazztraditionen för första gången landar i ett nu.
Det hindrar dock inte att det känns stort när Alice Babs, 84 år, i konsertens slut går upp och sjunger kompad av både unga och gamla, svenska, högklassiga jazzmusikanter.

Alice i centrum

Fast hon bara sjöng i en låt stod Alice Babs i centrum under hela stipendiekonserten, enligt Andreas Jakobsson.