Konserten Black Angels & Different Trains fyllde söndagseftermiddagen i Konserthuset med tre av den samtida amerikanska konstmusikens mest betydelsefulla kompositörer. Till varje stycke visades dessutom ett specialkomponerat bildspel av fotografen Tina Axelsson.
Konserten inleddes mjukt med Company av Philip Glass. Den korta stråkkvartetten är komponerad till en novell av Samuel Beckett, och förmedlar just den uppkäftigt tårdrypande alienation som förknippas med författaren. Det lättlyssnade stycket har faktiskt något av det där släktskapet med Bachs fugor som Glass själv gärna vill peka på i sin musik. Tina Axelssons bilder höll sig nära musiken och visade öde konferenslokaler och förfallna arkiv – ödesmättade och självklara.
George Crumbs 70-talsverk Black Angels anses handla om Vietnamkriget, och även om det är en efterkonstruktion så förmedlas en tydlig kamp med asiatiska inslag. Knäppande, kvidande, framfrustade räkneord och spel med stråke och glaspinne på fyllda kristallglas och gonggång gör verket effektfullt, men frågan är om effekterna inte tar över och massakrerar den lilla melodi som kämpar för sin existens djupt inne i kakofonin. Effekterna var fräcka när det begav sig, men känns i dag inte särskilt utmanande. Axelssons bildspel visade ståtliga landskap och hakade inte riktigt på musiken. Om bilderna hade projicerats på tre skärmar i stället för en, och då kunnat laborera med en självständig rytm, hade de blivit synligare.
Avslutande Different Trains, där stråkarna slåss mot ett förinspelat komp av ljud och röster fungerade däremot perfekt. Steve Reichs mäktiga epos, från 1988, handlar om att åka tåg i USA före, under och efter andra världskriget och är väl förankrat i Beckets mörker. Före-satsen är fylld av optimism och framtidstro. Under kriget försvinner optimismen men tågvisslorna och det tydligt framåtdrivande försvinner. Efter kriget kommer en förtvivlan som successivt övergår i samma malande, dumdryga optimism. Vad har vi lärt oss – inte ett skit. Bild-ackompanjemanget höll sig nära järnvägen och följde kongenialt musiken och slutade i ungefär samma material det började. Mycket snyggt.