Klassisk musik är ett vidomfattande begrepp som rymmer en mängd distinkta genrer och stilepoker. Tyvärr har den dock ofta blivit synonym med epiteten ”svårtillgänglig” och ”omodern”, ingrodda fördomar som torsdagens konsert med Uppsala Kammarorkester bidrog till att motverka.
Med just temat ”Klassiker”, såväl gamla som nya, demonstrerade ensemblen att den historiska konstmusiken fortfarande är intressant och angelägen även i vår tid.
Albert Schnelzer är en ung svensk tonsättare som på sistone rönt stora framgångar utomlands. Hans innovativa skapelse ”A Freak in Burbank”, vilket gjorde succé på BBC Proms 2010, har spelats mer än 50 gånger och är redan på god väg att bli en ”modern” klassiker. Den amerikanske filmregissören Tim Burton, styckets främsta inspirationskälla, möter här Joseph Haydns renodlade klassicism. Humor och lekfullhet blandas med surrealism och fantasy, där dansanta, bullrigt understödda partier kontrasteras av njutbart filmiska bilder; stämningsväxlingar som fick en sömlös och öppenhjärtig tolkning i händerna på Kammarorkestern.
I och med sin ställning som ett av de mest framförda och älskade verken inom violinrepertoaren riskerar Mendelssohns "Konserten i e-moll" att bli en standarduppvisning utan något mer djupgående personligt tilltal. Den ryske stjärnviolinisten Ilya Gringolts levererade en angenämt sval Mendelsohn, där hans fulländade, extremt virtuosa spel framkallade en spröd och silvrig atmosfär, med fingrar som rörde sig friktionsfritt över instrumentet. Gringolts spel är behaglig lyssning, men jag hade gärna önskat lite mer av den känslomässiga dramatik som - den klara, enhetliga formen till trots - finns inneboende i det melodiska huvudtemat. I den lyriska andrasatsen mejslade Gringolts emellertid fram ett vackert, kärnfullt uttryck innan han, efter en skickligt dynamisk överledning, lekte sig igenom den livliga finalen.
De första fyra takterna i Beethovens ”Ödessymfoni” hör till de mest kända i hela den klassiska musikhistorien; i samma ögonblick som detta nervvibrerande motiv, vilket sedan utvecklas och omarbetas genom hela symfonin, slås an sitter lyssnaren i ett järngrepp. Dirigenten Stefan Klingele tog fasta på verkets majestätiska, virila styrka och jobbade metodiskt med de effektfulla nyanserna. Inledningssatsens underliggande oro var ständigt närvarande, även om Kammarorkestern ibland kunde ha tänjt en aning på de strama ramarna och närmat sig Beethovens raserifyllda värld ytterligare. På det stora hela genomsyrades dock framförandet av en härlig, ångande kraftfullhet som kulminerade i finalens triumfatoriska livsglädje.