Reggae mitt på dan en söndag i mitten av januari. Det bryter mot de flesta svenska traditioner på konsertbokningsområdet man kan tänka sig. Det brukar heta att svenskar bara går ut och roar sig på fredags- och lördagskvällar och bara lyssnar på reggae på sommaren. Än mer påtagligt blir det när ytan som lämnat öppen framför scenen för dans fylls av nyktra människor redan efter ett par låtar.
Publiken på Tant Gröns Kulturoas struntar i konventionerna. Den stora konsertlokalen är fullsatt och stämningen uppsluppen. Det beror väl i sanningens namn delvis på det fria inträdet men säkerligen minst lika mycket på att Liondub har spelat där tidigare och musiken gav mersmak. Niomannabandet Liondub bildades 1997 och har trots medlemsbyten och ett varierande medlemsengagemang stadigt utvecklats och är i dag ett av landets vassaste reggaeband.
På skiva blir inflytandet av den legendariske reggaeproducenten Internal Dread ibland för starkt. Hans tydliga karaktär på produktionen gör att Liondub ofta tappar sin särprägel och reduceras till bara ett band i skivetiketten Rub-A-Dubs stall. Internal Dread står bakom mixerbordet även live, men hans påverkan är inte lika framträdande vilket är välgörande. Det blir mer rak och enkel rootsreggae som är svårslagen i både sväng och tyngd.
I låtar som Connected och Rainbow (Who tell me who) på senaste albumet Connected, som släpptes förra våren, smälter Internal Dread och Liondubs krafter samman till något som ligger nära perfektion, men live blir låtarna ändå bättre. Det skulle vara intressant om Liondub spelade in ett livealbum eller om de gjorde ett studioalbum med en annan producent.
Kanske kunde liveskivan spelas in på Tant Gröns Kulturoas. Det aviga sammanhanget tycks ta fram det bästa i bandet. Fast den yviga och entusiastiska publikresponsen talar kanske mer för en live-dvd.