Avskalat och dramatiskt

Ibland när man går på konsert behöver man bara se till att man får en bra plats där man ser ordentligt, alternativt sätta sig bekvämt i stolen, så får man upplevelsen serverad. När man tar sin plats i de röda stolarna i Konserthusets stora sal för att se och höra José González är känslan annorlunda. Man sitter på spänn i stolen, beredd att verkligen lyssna, att vara koncentrerad för att uppfatta detaljer, inte bara vänta på att bli serverad "stämning".
Konsertupplevelsen i sig är avskalad. José González sitter svartklädd på ett podium, gitarrfodralet ligger bredvid. Ljussättningen är enkel och vacker, ibland bara en rökfylld spot i en mörk lokal, ibland blir González en silhuett mot mörkrött.

Spelningen inleds utan sång, ackompanjerad av en tvåhövdad blåssektion. Gitarrspelet är som vanligt oerhört skickligt - personligt och varierat. Det har dessutom blivit alltmer dramatiskt med åren. Det lågmäldt monotona som präglade en José González-konsert för några år sedan finns nu mest kvar i sången - som mycket effektiv kontrast. Mest tydligt är det i hans cover av Joy Divisions Love will tear us apart (som ju förstås är monotont sjungen också i sin originalversion - om än på ett annat sätt), men också när han går extra hårt åt gitarren i Down the line från albumet In our nature.

Det mer övergripande lågmälda märks i låtar som den väldigt Nick Drake-iga Stay in the shade eller raka Broken arrows. Den senare piffas upp med trumpet och man kan inte låta bli att känna att det är lyxigt i överkant att inte använda sig mer av det.
José González är ju också känd som kungen av covers, men kvällen var relativt överraskningsfri på den fronten. Han spelade Heartbeats, förstås. Och Teardrop, som helt och hållet känns som hans egen låt numera. Både den och Love will tear us apart dök upp i extranumret. Han kunde gärna fått spela många fler. Det hade bara varit roligt att få överumplas ännu mer när man satt där med öronen spetsade i sin röda stol.

Avskalat och dramatiskt

Skicklige José González blir alltmer dramatisk. Johanna Åberg spetsade öronen i Konserthuset.