Bergs röst i toppform

Det kanske är önsketänkande. Men Kents bästa låt är kanske ännu inte skriven. Det bevisades i lördags på två lite olika sätt. Dels genom att som väntat, om man uppmärksammat Peace and love-spelningen, öppna med gamla Stenbrott från deras första album. Visst, den är kul/kitschig att höra och en liten present till dem som hängt med, men är bara en flisa bland kvalitativa Kentbumlingar av senare snitt (sen får kärnfansen ta i så tangenterna gråter i forumet på Kent.nu bäst de vill). Dels genom att förära en helt ny låt, Håll ditt huvud högt, en plats bland extranumren. Den presenteras som "under konstruktion", vilket man också får hoppas att den är ett bra tag till.
Jocke Berg sade det själv nyligen, "vi har ju så jävla många låtar", apropå svårigheterna att få ihop en låtlista som gör alla nöjda: från dem som står och vaggar i bakre leden med en gratisbiljett på samvetet till dem som häckat framme vid scenkanten innan den ens byggdes.
Så egentligen är det lite meningslöst att snöa in på sådant. Men innan vi lämnar det: trycker man in ett gäng åldrande favoriter i början tar det en stund innan stämningen blir allomfattande hög, även om Kallt kaffe värmer. Och består extranumren utöver givna avslutningen Mannen i den vita hatten av en seg Kevlarsjäl, en ofärdig låt och välförtjänta singelbaksidan Utan dina andetag missar man kanske inte målet, men man undrar ändå lite försynt var det är beläget.
Annars är allt som vanligt. Bergs röst är i toppform, den läckert omfångsrika bildskärmen är kvar (möjligen mer sparsamt använd) och Generation ex är liksom på höstturnén hänförande. Det är i dessa krokar som Kentupplevelsen skär djupast den här gången då sammansmältningen av Om du var här och den i slutet härligt housigt malande Dom andra bereder väg för 747, som passar perfekt som final på ordinarie set i stället för att kuvas av Mannen i den vita hatten.
Nu återstår bara att hoppas på att bandet gör sitt lyxproblem med låtskatten ännu större.
För Thåströms del, som agerade förband, kan man konstatera att det i hans fall är ett problem att behöva vara just förband, och att Märk hur vår skugga inte passar en solig kväll på en idrottsplats.

Bergs röst i toppform

Kentmaskinen är outtröttlig. Men stöter på lite självvalt motstånd, tycker Jonas Kihlander.