Bill Evans briljerade på Konserthuset

En koll i kapitlen där Bill Evans förekommer i Miles Davies självbiografi ger inte mycket mer än att saxofonisten började spela med Miles 1980, att han fortsatte göra det i några år och att Davies gillade hans spel. Med tanke på hur naket Miles Davies lämnar ut sina kollegor han samarbetat med genom hela boken tyder det på att Bill Evans inte är en särskilt färgstark person privat, åtminstone att han inte var det då.

Bill Evans musik är dock desto mer färgstark, speciellt de senaste åren då han har börjat experimentera med att blanda jazz med bluegrass, soul och blues. Och en kille som vid 22 års ålder var med och väckte Miles Davies ur sin fyraåriga musikkoma nöjer sig naturligtvis inte med att hitta en nyskapande genreblandning och sedan lämna det vid det.

På konserthuskonserten är det redan från första ton fullt ös, lättlyssnat och sofistikerat på samma gång. Det låter som om ett countryband med maniska hillbillys krockat med en klassiskt skolad jazzorkester och bådas bästa egenskaper smittat av sig på varandra.
Till sin hjälp har Bill Evans ett gäng musiker, som han själv presenterar som gräddan av den amerikanska musikscenen. Och efter några låtar tvekar jag inte att tro på honom. Ryan Cavanaugh får sin banjo att ömsom hugga som en retad skallerorm, ömsom bädda in publiken i bomullsmjuka ljudmattor. Dave Andersons djärva basgångar får det att hela Sal B att gunga.

Men mest imponerar ändå Bill Evans själv, vars saxofonslingor lätt skulle kunna borra sig upp genom taket och försvinna ut i mörkret, men istället är stadigt förankrade i den amerikanska landsbygdsmyllan.
Genom hela konserten är det gott om briljerande och solona staplas på varandra. Trots det tappas aldrig de popiga melodierna bort och det är rakt igenom lika lättlyssnat som en skiva med Magnus Uggla, vilket nästan känns som en paradox.

Att kalla konserten världsklass vore lika mycket underdrift som när kvällstidningarna sätter det betyget på de två bästa spelarna i en VM-final i fotboll. Bill Evans har tillhört det absoluta toppskiktet sedan början av 80-talet och är nu kanske bättre än någonsin.

Bill Evans briljerade på Konserthuset

Det vore en underdrift att kalla Bill Evans konsert för världsklass, tycker Andreas Jakobsson.