Ett konstnärskollektiv från Norrköping. Sju killar iförda boxershorts, tubsockor och vita tröjor med björnansikten på. Låtar med namn som Trumma trumma och Vart jag mig i världen vänder. En liten scen på Katalin under långfredagskvällen. Kan det verkligen vara något att hänga i påskriset? Jag säger bara: om det kan!
För Den svenska björnstammen, som vann pris för bästa låt med just Vart jag mig i världen vänder under årets P3 Guld-gala, är inget mindre än en grupp musikaliska superstjärnor. Albumet Ett fel närmare rätt är en extremt begåvad sammansättning låtar som nästan uteslutande har den vinnande kombinationen av meningsfull text, trallvänlig melodi och nyskapande arrangemang. Problemet för många artister är dock att när man lyckas så väl med en skiva, så är det svårt att leva upp till samma standard på livespelningarna. Antingen blir det inte lika bra, eller så är det bra men låter för likt det studioinspelade materialet. Dessa fallgropar, förödande för musikkarriären, skuttar dock Den svenska björnstammen över som saftfyllda bumbibjörnar.
Från inledande Mörkt kallt ljus, via höjdpunkterna Svalkar vinden, Ett fel närmare rätt och Vart jag mig i världen vänder fram till avslutande extranumret Allting kommer bli bra håller gåshuden på mina armar i sig. Medlemmarna byter plats, instrument och stämning men kopplingen till musiken och publiken håller samma höga nivå. Det är uppriktigt, genuint och euforiskt från början till slut.
Dessutom har Den svenska björnstammen satsat både tid och kraft på själva scenframträdandet som går i lysdiodernas tecken. Ljusshowen är perfekt synkad till konsertens tempoväxlingar och under den extremt klubbiga Who’s that girl förvandlas stämningen på Katalin till den på ett dansgolv klockan två på natten.
Det är ingen tvekande superkaja som sällar sig till sina björnkompisar efter fredagens konsert, utan en svettig och lycklig sådan. Den svenska björnstammen är långt ifrån hotad utan har snarare säkrat sin plats på den svenska musikscenen för många år framöver.