Blandad framgång för poppigt OD

Orphei drängars Serenad på tisdagen bjöd på en sedvanlig blandning av musik från olika tider och stilar. Just mötet mellan nytt och gammalt blev den här gången ett tema för konserten, något som demonstrerades redan i första numret. Till renässanstonsättaren Cristóbal Morales' Parce mihi Domine introducerades Nils Landgren, den första av kvällens två gästartister. Landgrens rena, vibratofria trombonspel både smälte in och kontrasterade mot körtexturen - en mycket effektfull spänning inte bara mellan gammalt och nytt utan också mellan individ och grupp.

Ett liknande grepp prövades i Värmlandsvisan. Här lade sig Landgrens melodispel ovanpå körsatsen och dränkte till viss del texten, varför den ursprungliga sången kom i skuggan av den nya identitet som samspelet med solotrombonen skapade. Efter ett varierat, bitvis mycket humoristiskt solo där Landgren oackompanjerad fick leva ut, återkom kören och därmed också allvaret. Växlingarna sköttes smidigt, och de stora kontrasterna tilläts aldrig bli parodiska.

Konsertens mittdel ägnades åt fyra nordiska tonsättare. Kortare och mer traditionella var Jørgen Jersilds lekfulla Guldsmed, Jean Sibelius' tyngre Venematka och Knut Nystedts Ty fågelen flyger så glad. Då utmärkte sig kvällens uruppförande, Rolf Martinssons Nattviol, desto mer. Verket kunde, med hjälp av Carl Snoilskys text, på ett aningen krystat sätt anknytas till det pågående Linnéjubileet. Jämfört med de övriga klassiska styckena på programmet var Nattviol längre och mer varierat, inte minst i texturen, och satte därför en högre ambitionsnivå. Här gavs OD tillfälle att visa upp många av sina resurser, och kören befäste sin höga status som uttolkare av nyskriven musik.

Slutet av konserten skulle återigen ägnas åt populärmusiken. Landgren visade återigen prov på sin försiktiga men säkra sångstil i Eleanor Rigby, en duett med gitarristen Johan Norberg. De två jazzmusikerna verkade vilja försöka göra något nytt av den välkända låten, men resultatet blev snarast smörigt och suddigt i kanterna.

I Stings Fragile fortsatte kvalitetsnivån att sjunka: efter ett innovativt inledande trombonsolo blev det tydligt att vissa stilkorsningar dömda att misslyckas. Arrangemanget var välskrivet, men trots, eller kanske just på grund av, OD:s ofelbara klassiska rutin, var kören långt ifrån att kunna leverera en trovärdig version av en låt där stilkänsla är viktigare än sångteknik. Om Fragile i alla fall bjudit på en del ljusglimtar nåddes det totala fiaskot i Michael Jacksons The way you make me feel. Trots bra insatser från gästartisterna, inte minst Norbergs perkussiva gitarrkomp, blev numret en orgie i körexcesser helt utan känsla för proportioner. Och det står återigen klart varför klassiskt skolade, åttio man starka körer är så sällsynta på popskivor.

Blandad framgång för poppigt OD

Trots vissa ljusglimtar står det återigen klart varför klassiskt skolade körer är så sällsynta på popskivor, skriver Johan Landgren.