Blueslegenden blandade och gav
Andreas Jakobsson märkte inte av några ålderskrämpor när legenden Taj Mahal spelade på Katalin.
Foto: Pelle Johansson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Taj Mahal har givit ut 45 album, är en av de få legendariska bluesartisterna som fortfarande lever och har spelat med artister som Muddy Waters, BB King, Rolling Stones och Bonnie Raitt. Det är inte utan att man känner en viss vördnad när han kliver upp på Katalins scen. Sedan finns alltid det där orosmomentet när det handlar om en artist som föddes redan på 1940-talet. Det visar sig dock snabbt att han inte lider av några ålderskrämpor, i så fall döljer han dem väl.
Trots att han uppmanar publiken att dansa så är det till att börja med en lite småseg klassisk blues, som ändå känns vital genom Taj Mahals sång som växlar mellan att vara bullrande mörk och rivjärnsskrikig.
När låtarna en bit in på konserten går över i Mahals patenterade blandning mellan klassik blues och karibiska och afrikanska influenser låter han plötsligt som en västafrikansk griot någonstans i Saharas södra utkanter. Och gitarrspelet blir mer komplicerat, som om han liksom den tidigare duettpartnern Toumani Diabate, från Mali, spelade på en 21-strängad kora.
Men Taj Mahal skulle inte fylla Katalins konsertlokal om han inte också hade en vana att bjuda publiken på just det de kommit för. Mot slutet går konserten över i klassiker som Fishing Blues och My Creole Belle, vilket leder till både allsång och dans.
Fast jag föredrar Taj Mahals unika mix av stilar, så måste jag erkänna att det rycker i benen när legenden höjer tempot och rockar loss. Och när jag efteråt tittar på klockan kan jag knappt tro på att den korta konserten i verkligheten ändå var mer än en och en halv timme lång.
MUSIK
Taj Mahal Trio
Katalin, Uppsala, tisdag
Taj Mahal Trio
Katalin, Uppsala, tisdag