Bob Dylan ständigt på väg

Till en början verkar det nästan som att han inspirerats av Leonard Cohens senaste succéturné. Han har visserligen grå kostym i stället för svart, men den svarta hatten sitter på huvudet och likheten är slående. En mysig legend med ett avslappnat blues brothers-kompband som radar upp klassiska låtar. Bob Dylan inleder med Rainy day women, Lay, lady, lay och Tangled up in blue, inte i originalversioner men tillräckligt nära för att man ska känna igen dem annat än på texterna. Den största skillnaden är den härjade och tvärvresiga rösten.

Även om publiktillvändheten sedan tonar ut så får det countrybluesgungiga bandet de flesta av låtarna att svänga ändå. Dylans sporadiska hejarklacksbetoningar skapar också en del röj. Allra mest i den blytunga versionen av Desolation row som blir kvällens starkaste nummer.
Musikerna ser gamla ut, men den musikaliska estetiken känns ålderdomlig, eller tidlös med lite god vilja. Det känns som att Bob Dylan och hans band turnerar runt som en gerilla kämpande mot de moderna tiderna han beklagade på senaste skivan. Men trots Bob Dylans uråldriga musikaliska recept så går han ändå aldrig tillbaka till någonstans där han själv varit tidigare. Ett steg tillbaka blir ändå ett steg vidare.

I Memoarer beskriver Bob Dylan hur han började spela på ruffiga kaféer i New York på 1950-talet. Till skillnad från de andra artisterna valde han att framhäva låtarna i stället för sig själv. Den inställningen lever kvar när det som vanligt inte blir några mellansnack eller andra publikfrierier.
Och även om han bjuder på All along the watchtower i extranumret så känns avståndet till Leonard Cohens konsert i samma arena i höstas några varv runt jordklotet bort. Bob Dylan lär aldrig krypa till korset och göra en greatest hits-turné. Bob Dylan är och förblir Bob Dylan och historieskrivarna får helt enkelt riva upp sina mallade slut.

Bob Dylan ständigt på väg

Bob Dylan kämpar mot de moderna tiderna, men går aldrig tillbaka dit han en gång varit, enligt Andreas Jakobsson.