Bra balans och en solklar sångkung

På Fläskvartettens senaste album Voices of Eden har bandet lyckats samla en betydande del av den svenska artisteliten som gästsångare. Och trots att varken Thåström, Robyn eller Anna Ternheim är med på den här spelningen så är det en imponerande samling artister som medverkar på Konserthusets stora scen.
Efter en våldsamt slamrande inledning så är Freddie Wadling först ut. Efter allt han har gjort tillsammans med Fläskkvartetten genom åren blir det nästan lite fel att omnämna honom som gäst. Han behöver heller inte mer än att vandra in, ställa ifrån sig käppen och sätta sig ned innan han känns lika mycket medlem som de andra i bandet. Sedan är ju hans sång också sådan att den är omöjlig att värja sig mot i vilket sammanhang som helst.

I den bilkrossgnisslande klassikern Dancing Madly Backwards blir hans röst ett ondskefullt instrument som skulle kunna skära igenom betong, medan den på Seventh Day blir trevande och skör, som en vilsen fjäril.
Wadlings motsats den här kvällen blir den gamla Popsicle-sångaren Anderas Matsson, som visserligen sjunger helt okej, men ser ut att stå och fundera på vad han gör där. Kanske är det konkurrensen som får honom att tappa lusten, eller det halvdana i att bara sjunga tre låtar och gå ut igen.
Fläskkvartetten själva visar att de är mästare i att balansera föreställningar. Genom att ta lagom mycket plats får soloartisterna glänsa trots att kvartetten själva ligger så långt från ett utslätat husband man kan komma. Och just när det till exempel i Mattssons fall börjar kännas långsamt och lite trögt släpper de loss sin patenterade tokskramliga benknäckarjazz, som skulle hålla den gravaste narkoleptikern vaken i timmar.

Och så fortsätter det. Oklanderligt välvarierat. Titiyo gör vad hon ska. Nicolai Dunger verkar inte helt bekväm, men får till några riktigt vassa sångpartier. Christian Waltz studsar runt och sjunger med själfull innerlighet. Och den gamla Broder Daniel-basisten Theodor Jensen är överraskande pigg och karismatisk, åtminstone överraskande för alla som sett honom deppsjunga i The Plan.
Men trots många starka insatser så bleknar alla när Freddie Wadling kommer in igen och slår sig ned på sin tron. En, för honom, halvdan version av Over the Rainbow lägger ned de andra artisterna på rygg med en duns och Love, Peace, Happiness, Eternity, som gör stora delar av publiken tårögda, utdelar det dödande slaget. Att sedan alla artisterna kommer in och sjunger allsång i slutet av låten gör varken från eller till. Wadlings röst går inte att dränka ens i atlantstora hav av röster.

Bra balans och en solklar sångkung

Trots många gästartister lyckades Fläskkvartetten hålla galakänslan borta, tycker Andreas Jakobsson.