Bräcklig och stenhård

 Eller kanske en shabby chic dalahäst (i blåvitt) och en av Lars Noréns dyraste kostymer. Eller en förväxt bacill som bär alla världens sjukdomar och en behagligt lysande änglakör. Freddie Wadling kan beskrivas på många sätt, så länge man kommer ihåg de våldsamma kontrasterna som har gjort honom till en av Sveriges absolut bästa sångare. Det finns kanske många som behärskar skräckrock, punk, jazz och visa lika bra. Men Freddie Wadling är nästan ensam om att hela tiden bära med sig spår från alltsammans på en gång. Bara att man faktiskt tar hans senaste skiva, With a license to kill med tolkningar av Bondlåtar, på allvar säger en hel del om hans bredd.

Det är också Bondlåtarna som dominerade då den vinterturnerande Wadling satte sig tillrätta med textpärmen i knäet på Reginateatern i Uppsala i lördags. Tillsammans med sina magnifika musiker Sebastian Öberg, Christian Olsson och Per Ruskträsk Johansson fördrev, den mellan låtarna uppsluppet mumlande Wadling, för nära två timmar den kalla januaritristessen.
På skiva blir det nästan överdos av skön croonerstämning då Wadling tolkar Bond, men live växer projektet ytterligare ett snäpp och versionen av, exempelvis, Alicia Keys' and Jack White's Another Way To Die får ett magiskt tryck i blåset som den saknar på inspelningen.

Freddie Wadlings adelsmärke är att han alltid förefaller avspänt ödmjuk på gränsen till osäker när han blygt publikfriande slänger in outhärdliga Göteborgsvitsar (”agent 031 – with a  license to sill”) samtidigt som hans sjungande röst alltid låter som om den utan några större problem kunde flytta ett berg. Det finns något väldigt klädsamt i att först be om ursäkt för sitt publikfrieri och sedan spela en version av Radioheads uttjatade Creep som överglänser originalet.
Lika bräcklig som stenhård gör Freddie Wadling sin vana trogen ingen besviken.