Bredd och humor

Det blev stor bredd, mycket trevlig stämning och många fåglar när publiken i Orangeriet på Örbyhus Slott fick chansen att både se och höra en riktig världsstjärna på nära håll. Anne Sofie von Otter bjöd på delar av sin stora repertoar och visade vilken otroligt driven sopran hon är. Hennes sekundanter, pianisten Bengt Forsberg och cellisten Svante Henryson stod inte långt efter.

Det är inte var dag man kan få höra sånger på minst fem språk, varav ett var occitanska, eller få sig till livs så skilda kompositörer som A F Lindblad, Grieg, Wagner, Canteloube, Nick Drake, Gershwin, Lennon-McCartney och inte minst Svante Henryson. Det inte bara visade upp de medverkades stora kunskap utan gjorde också kvällen till ett slags liten manifestation om all bra musiks lika värde.

Till trivsamheten bidrog starkt, förutom de vackra och stämningsskapande lokalerna, att musikerna bjöd så mycket på sig själva. Trots den höga nivån på de medverkande, som är vana vid världens stora scener, kunde de slappna av på scenen och det var många leenden och skratt under den fina kvällen, som avslutades med att publiken sjöng Ja må han leva för Bengt Forsberg som skulle fylla 60 dagen efter.

Kvällen inleddes med några sånger av AF Lindblad från det färska album som von Otter/Forsberg släppte i våras. Det är högromantiska sånger där den ibland glömde Lindblad själv skrivit text. De framfördes med all den närvaro och bel canto de kräver samtidigt som det fanns en liten glimt i ögat.

Det blev större tyngd när man gav sig på två sånger från Wagners Wesendonck lieder. De lär vara skrivna under en olycklig förälskelse mellan tonsättaren och Mathilde Wesendonck, vilket gav dem en extra dimension. Forsberg gjorde också en storslagen version för piano av Wagners Isoldes kärleksdöd, romantiskt så det förslog alltså.

Joseph Canteloube skrev sina sånger på occitanska och hans Chants d’Auvergne är starkt influerade av folkmusiken i området. Även de framfördes med inlevelse och en stor portion humor.

Det märktes att trion spelat samman under många år, det fanns en lätthet och självklarhet i deras samspel och samvaro på scenen. Svante Henrysons vilda cellospel gav ytterligare en dimension till det annars mer vanliga pianist/sopran-framförandet. Hans egna småstycken visade också hög klass.

Visst gjorde Ann Sofi von Otter bra versioner av låtar av namn som Nick Drake och Lennon/McCartney, men det är när hon får något ordentligt att bita i som hon visar sin riktiga klass. Här bet hon bokstavligen ordentligt tag i en ros ur avtackningsbuketten och rev loss en strålande version av Habaneran ur Carmen slog det gnistor. Då blev hon en farlig Cougar på jakt. Det hade gärna fått vara ännu mer av det.

Fåglarna då? Jo här sjöngs om Svanvit, Blackbird, näktergal, göken och duvor. Så det är inte mer än rätt att konserten får en Superkaja i betyg.