Briljant med känsla av déjà vu
Frifot briljerade på Tant Gröns Skafferi på lördagskvällen men upprepning drog ner betyget, skriver Stefan Warnqvist.
Foto: Sven-Olof Ahlgren
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Deras återkomst till samma plats på lördagskvällen blev en ny triumf för alla involverade. Även denna gång var det utsålt och publikens massiva applåder efter varje låt talade sitt tydliga språk. Frifot själva bjöd på ett generöst utbud av musik hämtad från olika århundraden, med hjälp av mandola, två fioler, flöjter, munspel och kohorn.
Den stora musikaliteten är gruppens stora trumfkort. Med en sättning bestående av Ale Möller, Lena Willemark och Per Gudmundsson uppstår alltid en särskild kemi. Tjugo års spelande tillsammans har gjort dem exceptionellt samspelta och de är genomgående på samma musikaliska våglängd. Det är en fröjd för örat att lyssna både till deras soloinsatser och hur de i ensemblespelet påfallande ofta får sina olika instrument att låta som ett.
Bland många guldkorn under kvällen förtjänar särskilt två insatser extra omnämnanden. Under några minuter trollband Gudmundsson publiken med sitt nyansrika och uttrycksfulla fiolspel medan hans båda kollegor stod bredvid och bara lyssnade.
Vid ett annat tillfälle tog Ale Möller fram ett kohorn och berättade att det är ett instrument som är svårstämt. Dock hade det hamnat i gapet på hundar i samband med en spelning på Irland och sedan dess har det låtit som det ska. Vilket han sedan demonstrerade genom att framföra ett skimrande vackert solo på det lite udda instrumentet.
Ändå blev inte lördagens spelning riktigt samma storartade musikupplevelse som den från förra våren. Det som drar ner betyget ett snäpp är känslan av deja vu. Inte bara låtlistan var snarlik, också en del av mellansnacket kändes igen. Med tanke på den rutin som Frifot besitter borde den typen av upprepning inte vara nödvändig.
Tant Gröns Kulturoas, lördag