Haydn, Sjostakovitj och Mendelssohn – stora namn i den kanoniserade klassiska repertoaren. Det är en utmaning för dagens musiker att få fram nya tolk-ningar av redan rutinmässiga invanda mönster. Tolkningar som är nödvändiga för att damma av de hundraåriga gamla idealen som präglar verken, så musiken förmår andas med nytt liv.
Indrakvartetten har som tradition att ta sig an denna utmaning. Med en repertoar fylld av de välbekanta namnen inom musikhistorien inspirerar de sin omgivning, inspirerar till nya klanger och tankeströmningar. Musikupplevelsen blir ny, modern för den nya publiken. Kvartetten med sina fyra musiker ställer klangerna i centrum för att uppnå den ultimata förförelsen av sina åhörare med ljudet från sina stråkinstrument.
Det är inte första gången som Indrakvartetten dominerar Alfvénsalen med tonerna av Sjostakovitj. De stilfullt rena tonerna lyckades även denna gång locka en närmast fullsatt salong.
Med sina 13 minuter hör verket "String Quartet no 7, opus 108" till kompositörens kortaste verk, skrivet till minne av hans första hustru.
Det går i F-dur, en resa med en hård underton som tar åhörarna från aggressiva sektioner till ett drömlikt tillstånd i tre satser som slutligen utmynnar i dansliknande tendenser enbart för att förlora kraft och dö ut. Verket fängslar och blir det mest uttrycksfulla stycket för kvällen. Ett erkännande av den klassiska repertoaren.
Och visst briljerar kvartetten, men med ett nog så utnött programinnehåll. Jag ställer mig dock undrande: var finns det plats för den nya konstmusiken inom dessa snäva gränser?