Bubblande brokigt

Ruben Östlunds film Play, Makode Lindes tårta, Tintin-böckerna på Kulturhuset i Stockolm och Stina Wirsénsbilderbokskaraktär Lilla Hjärtat. Det hände något med det svenska debattlandskapet i fjol. Rasism och rasistiska strukturer matchar den svenska självbilden väldigt illa och har som regel sällan hamnat i kultursidornas debattforum. Och när ämnet har dykt upp har det vanligen varit i rätt så tydliga frågor som lätt har kunnat avhandlas med en behaglig distans. Men plötsligt var frågan inte placerad på ett avlägset konditori i Sjöbo, utan mycket närmare och i betydligt finare rum.

På det stora hela måste det ses som en positiv utveckling, även om debatterna ofta blev väldigt infekterade och fördes från fullständigt låsta positioner. Det sistnämnda gäller kanske i synnerhet diskussionen om Lilla Hjärtat, där viljan att se nyanser var sällsynt frånvarande.
Stina Wirsén blev förtvivlad och drog in den aktuella film där karaktären förekom. Arga belackare menade att problemet var att karaktären liknade nidbilden blackface – ett begrepp som få för övrigt kände till innan Makode Linde populariserade det med sin tårt-performance – och var rasistisk rakt av, förmodligen till och med uppsåtligt. Den andra sidan kände sig personligen angripen och tog sina barns favoritillustratör, som också förhöjt innehållet i deras egen morgontidning med fantastiska bilder i så många år, i ett närapå blint försvar och idiotförklarade alla ifrågasättanden av karaktären.

Det är inte så konstigt att Wirsén kände sig orättvist anklagad. I sina bilderböcker arbetar hon medvetet för att spegla ett mångkulturellt samhälle, och oftast har det fungerat utmärkt. Med Lilla Hjärtat gick det inte lika bra. Lilla Hjärtat ställs bredvid rutiga harar, prickiga rävar och liknande definierande anomalier, och blir därför karaktäriserad som svart, vilket speglar en rasistisk struktur som också finns i samhället.

Jag tror inte ett ögonblick att Wirsén har inspirerats av rasistiska karikatyrer, och jag ifrågasätter inte hennes goda uppsåt. Men det är inte lätt att undvika att spegla det samhälle man lever i. Att kalla sig feminist är ju till exempel (tyvärr) inte någon som helst garanti för att man inte reproducerar den gällande könsmaktsordningen i sitt eget liv, utan i bästa fall en medvetenhet om att det kräver ett ständigt arbete för att göra det i så liten utsträckning som möjligt.  

I Bror Hjorths Hus utställning med Stina Wirséns originalillustrationer saknas helt debatten om Lilla Hjärtat. Det är väntat, men lite synd. Karaktären tydliggör ett strukturellt problem, och är förhållandevis lätt att diskutera, i synnerhet som Wirsén är så älskad av sina läsare. Men jag har också förståelse för att Wirsén vill slippa stå som ett olyckligt exempel, och utställningen fokuserar i stället på resten av hennes rika produktion. I små avdelningar presenteras Vem är var?, Små flickor och stora, En stjärna vid namn Ajax, Hallå därinne! Eller vad en oföding bör veta, Rut & Knut och ytterligare några böcker i utsökta bilder.

Hela rummet har också, som vanligt i konsthallens utställningar med illustratörer av barnlitteratur, tagit ett kliv in i böckernas värld. På ett par väggutsnitt hänger specialritade tapeter av Wirsén, som också har tecknat ett par platsspecifika bilder, och i ett hörn är bageriet Sockerbullen på Kruskakullen uppbyggt. Bokhögar, kuddar och en stor, mjuk version av den rosa Nallegrisen blir andra aktivitetsstationer. I trädgården kan besökaren gå på bildjakt och i ett rum bortom Bror Hjorths gamla ateljé hänger dessutom ett urval av Stina Wirséns illustrationer från andra, mer direkt vuxenorienterade sammanhang som Dagens Nyheter och modepress. Det är en fin bonus.

Wirséns bildspråk är ovanligt konsekvent, men ändå öppet för många olika sammanhang. Hennes författarportätt är till exempel ruggigt bra.
Bror Hjorths Hus barnboksrelaterade utställningar brukar vara bra, och har de senaste åren dessutom successivt blivit ännu bättre. De känns genomarbetade, väl utförda och fyllda av entusiastisk energi. Den bubblande utställningen med Stina Wirséns bilder och karaktärer visar dessutom hur enkelt barn och vuxna kan förenas i annan kulturkonsumtion är högläsning och dassiga familjeprogram på tv.