I Konserthusets halvbesatta stora sal bjöds på en mycket intensiv konsert som också till sin andra halva omfattade profan musik. De två delarna hade mycket gemensamt. Där fanns den karakteristiska sången – enligt vissa kännare ska den vara "hes och nasal" – där fanns det instrumentella inslaget, speciellt av gitarrer, men Carmen ackompanjerades också av slagverk, bas och flöjt.
I den första, sakrala avdelningen hördes texter som påminde om för oss kända, bl a en kyriesats, en sång till Jungfru Maria liksom lovsånger av olika slag. Från sångerskan fanns där också gester, som tycktes uttrycka tacksamhet men även smärta och underkastelse. Den rytmiska stringensen förmedlades av slagverkaren – hans mest använda instrument var den "stol" han satt på! Och rösten: visst var den både hes och nasal, som sig bör, med långa, kraftiga toner. Om vibrato överhuvud taget existerade var det mycket långsamt.
När sedan Flamenco sagrada ersattes med musik utan det sakrala innehållet kom livfullare varianter där också instrumenteringen förändrades, genom att några av musikerna lämnade scenen. När endast de två gitarristerna, eller en i taget, skötte ackompanjemanget till sången, fattades bara dansare för att ge intrycket av den i viss mening ursprungliga andalusiska flamencon, som t ex varianten alegria.
I sista numret, efter tre halvtimmar, kom alla musikerna tillbaka till sina platser och spelade i en slags jam session. Nu kändes det som om vi tagits långt bort från den lite melankoliska, nästan sorgsna stämningen i tidigare inslag. Men visst hade publiken kvar i minnet det tidigare intrycket, speciellt av Carmens övertygande sångkonst. Där demonstrerade hon verkligen det centrala, "duende", hos en flamencosångare, en inlevelse som av Garcia Lorca kallades "daimon". Stående ovationer kunde gästerna konstatera från sitt framträdande i Uppsala.