Chesty Morgan bör renodla sin roll

I intervjun i UNT inför konserten sade Maya de Vesque att Chesty Morgans scenkläder inspirerats av kringresande orkestrar i Europa under 1900-talets första hälft. Som var luspanka men alltid uppklädda. Den tanken fungerar ganska bra i början av konserten på Reginateatern.

Bandet i glittrande guldvästar ser ut att kämpa på så gott det går med kurrande magar. Och Maya de Vesque personifierar den slitna och lite taffliga divan som inte riktigt lyckas dölja besvikelsen aldrig nå de stora scenerna.
Musiken skiftar i språk och delvis även i ursprungstraditioner, men står hela tiden i en fast grund av cabaret, chanson, balkanbrass och klezmer. Stilar som i sig stammar ur samma kärna. Och det är någonstans där man skulle vilja stanna. I illusionen som förstärks av att man befinner sig i Reginateaterns gamla bänkrader och som bryts varje gång de ganska släta mellansnacken på svenska kommer.

Att Maya de Vesque brottas med de skiftande språken så att sången stundtals blir lidande skulle vara både klädsamt och riktigt roligt om konceptet genomfördes fullt ut. Nu blir det istället brottstycken ur berättelsen om ett kringresande musiksällskap och huvudpoängen med hela föreställningen känns borttappad.
Det hindrar dock inte att det bjuds på flera starka musikögonblick. Allra bäst blir det när bandet kör instrumentalt och tillåts ta ut svängarna genom att frambringa hela sin potentiella musikaliska energi. Delen där violinisten Sara Edin står i förgrunden är extra maffig.

I slutändan längtar jag efter en mer genomarbetad helhet eller en mer renodlad musikkonsert. Båda sidorna har stora utvecklingsmöjligheter.

Chesty Morgan bör renodla sin roll

Enligt Andreas Jakobsson skulle Chesty Morgans konsert på Reginateatern tjänat på ett renodlande av antingen det musikaliska eller illusionen om en gammal kringresande orkester.