Corgans revansch

Men bara åsynen av den maffiga ljusshowen, Corgans pondus och integritet och det nykomponerade, tajta bandet - bara Jimmy Chamberlain bakom trummorna är välbekant - imponerar. Det är uppenbart att Smashing Pumpkins har kul igen och på Cirkus, Sveriges största rockklubb, är det inte mycket som kan gå fel.

De har en tjock mur av hits att luta sig mot, men de väjer för det enkla. Disarm, Zero, Ava adore, Bullet with butterfly wings, den sjukt mäktiga Glass and the ghost children och Tonight, tonight är några av få undantag. I stället får vi en rejäl dos från nya skivan och en lika stor portion singelbaksidor och andra obskyriteter. Och låtarna är mer emotionella än på skiva. De skrudas med ett sväng och ett groove jag aldrig tidigare upptäckt. Sådant stavas respekt. Zeitgeist är bandets tyngsta och mest politiska album någonsin, men Corgan är ändå verbalt sparsmakad. Han har något att säga, men i stället för att mangla ut sitt retoriska politiska tjafs över anrättningen så gör han det enda rätta - låter text och musik tala.

Inte för att politiskt medvetna band inte har sin plats inom den hårda alternativa rocken. Det är bara det att många artister gör det till en sådan livsuppgift att ingen till slut orkar lyssna på dem. Men när Corgan i slutet av konserten säger en mening längre än tack så mycket, så blir det om banala saker som vackra svenska kvinnor, masturbation och ironin av att USA begåvats med en president med humor.
Och i allt från inledande United States till låtar som Neverlost, den tunga singeln Tarantula, Bleeding the orchid och den underbara For god and country visar de att nya skivan är väl värd att ge den tid den kräver.

150 minuter kan tyckas vara i mastigaste laget, men till skillnad från den kvällspress som ständigt hävdar att konserter kan vara föredömligt korta så är det här ingenting annat än valuta för konsertbiljettens 450 kronor. Vem vill ha en fantastisk måltid i tre tuggor? Bra sex i 30 sekunder? Din favoritregissörs efterlängtade återkomst i en kortfilm på tio minuter? Billy Corgan har fattat galoppen. Och med den har han upprättelsen som i en liten ask.