Dagens Sophie bättre än gårdagens

Det är lätt att få uppfattningen att alla Sophie Zelmanis skivor låter ungefär likadant. Stillsamma melodier med vemodig ton, texter som förmedlar stora känslor, den nästan viskande sången och den till synes enkla instrumenteringen med akustisk gitarr och piano i förgrunden.

Hennes repertoar rymmer inga dåliga låtar eller onödiga utsmyckningar. Ett koncept som har fungerat för både henne och lyssnarna under femton års tid. Att det är fullsatt på Katalin på torsdagskvällen är därför ingen överraskning.
Zelmani har för varje skiva förfinat sin särart, och de komplexa nyanserna i instrumentering, arrangemang och klangrymd har efter hand trätt fram allt tydligare. Det avspeglades också i att material från aktuella albumet I'm the rain dominerade på Katalin.

I de stunderna såg hon och hennes musiker ut att trivas som bäst på scenen. Den längtansfulla och skimrande vackra titellåten blev kvällens glansnummer, tätt följd av den hoppfullt spirande If I could från samma skiva och den intensivt växande Wind took my sail från föregångaren The ocean and me.

Visuellt var det lika lågmält som musiken. Zelmani föredrog som vanligt att sitta och sjunga under huvuddelen av spelningen, till förtret för de som stod i de bakre leden och knappt kunde se henne. Ljusspelet mot den svarta dekoren skiftade från midnattsblått till sobert vinrött, alltid gjort med säker känsla för vad som passar en viss låts stämning.
En del av de äldre låtarna framfördes med ett mått av pliktskyldighet, vilket också gjorde att de miste mycket av sin lyster. Särskilt Dreamer, Got to stop och Going home blev något av spelningens antiklimax. De kändes denna kväll mest som bleka skuggor av de nyare låtarna.

I många avseenden bjöd Sophie Zelmani på en storslagen kväll, men det blev lite för många trötta nummer. De gjorde att den magi som Zelmani är kapabel till inte riktigt infann sig.

Dagens Sophie bättre än gårdagens

Sophie Zelmani imponerade med sina nya låtar när hon framträdde på Katalin på torsdagen, men det gamla materialet hade inte samma kraft, skriver Stefan Warnqvist.