Danskarna håller stilen

För ett par år sedan spelade D-A-D förband till Motörhead på Hovet. Danskarna nodde showen med en fyrverkeriavslutning som Lemmy med kompmusiker aldrig kunde toppa delvis på grund av att ljudet sög.
Kopplingen banden mellan är given. Skitig rock n' roll-metal som passar lika bra på Sweden Rock festival som på raggarträffar. När D-A-D spelar i Uppsala för första gången sedan 80-talet är trummorna och basen så tunga att alla Harley Davidsson-motorcyklar i Uppsala borde rulla till Katalin som magneter. Ändå flirtar de mindre med MC-kulturen än Motörhead, och mer med 80-talistisk glamrock.
Medan andra band från hårdrockens guldålder har splittrats och återförenats och glidit in i desperata försök att utveckla sin musik, som i de flesta fall inte fört mycket gott med sig, har D-A-D troget jobbat på efter ungefär samma koncept. Det gör att de fortfarande säljer ut ställen av Katalins storlek och större i många länder och att publiken på Katalin kan många av texterna utantill. Över 20 år av ständigt turnerande har gjort dem tajta också. jag tvivlar på att de någonsin låtit tyngre och säkrare än nu.
Imagemässigt ligger de också ungefär där de startade. De kunde möjligen ha retat Siwert Öholm under den ortodoxa programledarens mest rabiatkristna period. Och de är tillräckligt rebelliska för att våga skriva ut hela bandnamnet, Disneyland After Dark, på turnétröjorna trots Disney Companys gamla hot om stämning. Men mest känns de som ett gäng hyvens medelålders män som gillar småtung rockmusik och att leva ut sina pojkdrömmar på scenen. Lite väl snällt ibland, men deras lagom tyglade rockenergi som rymmer både surfrockstämning, Tom Petty-country, krutrök och motorolja är svår att värja sig mot.