Karin Andersson uppskattade blandningen men ser fram emot mer material som är bara sångerskans.
Miranda de Verdier står ensam på scenen med sin gitarr. Hon ska värma upp inför kvällens spelning och gör det med en svensk folkvisa hon tror att publiken känner igen, och det gör nog de flesta.
Med vackra Kristallen den fina visar Miranda de Verdier på kvaliteterna i sin röst, på sprödheten och det textdrivna som lämpar sig väl till den ensamma gitarren. Det är lite som Melissa Horn, fast i folkdräkt och utan drypande melankoli. Vackert är nog det bästa ordet för att beskriva det.
Under resten av kvällen får Uppsalasångerskan sällskap på scenen av sitt band och en del spännande musikaliska experiment med instrumentbyten. Konsertens karaktär blir tydlig rätt så omgående: det är folkpop kryddat med influenser från turnerandet i länder som Turkiet och Argentina. Mycket eget material, från såväl det ett år gamla debutalbumet Reaching for the ocean and the sky som den kommande EP:n, men även folkvisor från de besökta länderna.
Det är känslodriven tango som byts av med egenskrivna låtar som Phoenix – ett stycke som – om det vore en miljö – skulle vara en dimmig hed i soluppgången.
Miranda de Verdier ger ett ödmjukt och sympatiskt intryck där hon står på scenen. Mellansnacket är avslappnat, faktiskt familjärt, och valet av låtar avslöjar mycket om vem hon är som artist. Blandningen gör att det inte heller blir förutsägbart, något man skulle kunna riskera med så få upptempolåtar.
Som liveframträdande bjuder kvällen på en del överraskningar. New beginnings, som jag tyckte gav ett något för banalt uttryck i studioversionen, känns här härligt släpig och fylld med känsla. Min favorit från första skivan Your arms could be my armour lämnar mig först lite besviken men lyfter i refrängen som har stor hitvarning. Och så under Morning star, som kommer på det nya albumet, händer något ytterligare. Jag härleder det till den drivande basgången som bär den spröda sången och ger låten en tyngd att hålla sig i när den sedan svävar i väg.
Konserten i sin helhet kunde ha tjänat på att ta ut svängarna något mer.
Musiker och material är bra nog för att våga mer och även om det är en mycket trevlig musikalisk upplevelse så kommer det att bli ännu bättre när
Miranda de Verdier helt och fullt äger scenen och musiken som skapas på den.
Kanske smakar hon fortfarande lite på alla sina influenser. I så fall ska det bli spännande att höra resultatet när allt detta sammanfogas i ett material som är bara hennes.