Det mesta rätt med Krunegård

Med solodebuten Marcusevangeliet har Laaksosångaren Marcus Krunegård tagit Indiesverige med storm. Recensenterna har bett till den allsmäktiga Rockguden att han ska släppa Laakso och fortsätta solo på svenska och många är förmodligen studenterna som tagit extra många musikpauser från tentaläsningen sedan skivan kom.

På Konserthuset går Marcus Krunegård ut så hårt att han kort in på första låten rockar omkull mickstativet. En del tekniska problem passar väl in i indieestetiken, men drar ned tempot lite för mycket för att det ska kännas okej. "Det är inte mitt fel. Allt funkade perfekt när vi gick från soundchecken" intygar huvudrollspersonen. När alla problem lösts, som att Krunegårds gitarr låter akustisk fast han "vill vara en rockstjärna" tar det sig ordentligt.

Rocken spelar ingen roll längre är så tung att publiken nästan ser röjig ut när hårkalufserna nästan fladdrar i ljudvågorna. Annars är det en ung och mycket välartad publik som finns kvar när alla vin-till-maten-drickare sållats bort vid alkoholtestet vid ingången. Så lugn att Marcus Krunegård jämför det med konserter i Japan där det är knäpptyst mellan låtarna. Han intygar dock att det är roligare än vid soundcheck där det inte var någon alls som tittade på.

Förutom Japanjämförelsen ger Krunegård inte sken av att bry sig nämnvärt om den usla publikresponsen. Det låtarna förlorar i nyans jämfört med på skiva tar de igen i kraft.

Att unga musiklyssnare i dag har övergett albumformatet och lyssnar på enskilda låtar istället blir tydligt när publiken plötsligt kan texten utantill på singeln Jag är en vampyr. En del av entusiasmen hänger kvar även till sista låten Ibland gör man rätt ibland gör man fel, som är nästan lika glimrande som föregångaren. Den här kvällen är antalet fel betydligt mindre än antalet rätt.

Det mesta rätt med Krunegård

Andreas Jakobsson som såg betydligt fler rätt än fel på Marcus Krunegårds konsert på Konserthuset.