Dramatik med Olle Ljungström

Jag träffade ett besviket fan efter Olle Ljungström-konserten på festivalen Where The Action Is i somras. Han var förbannad över att artisten efter Svt-dokumentären En film om Olle Ljungström börjat spela för mycket på mediebilden av sig själv som freak och gjorde musikaliskt oengagerade konserter. Att sedan recensenterna ändå skrev upp honom gjorde inte saken bättre.

När Olle Ljungström kommer in på Katalins scen med en söndertrasad polotröja, ögonlocken på halvsvaj och kör ett förvirrat första mellansnack som inte leder någon vart är jag nästan beredd att hålla med. Det besvikna fanet hade i alla fall en poäng.
Som recensent föredrar man också dramatik framför perfekta konserter. Det blir lättare att skriva då.
Och Olle Ljungström vet man aldrig riktigt var man har. Trots att han verkar piggare än på länge, har "till och med käppföring för första gången" så ser han ut som att han ska ramla ihop vilken sekund som helst.

Men Olle Ljungström skulle vara en bra artist även om han bara hade sin musik. Låtar som Överallt, Nåt för dom som väntar, Jag spelar vanlig och En förgiftad man är bara toppar i en låtkatalog få artister kan konkurrera med. Trots ett halvtrist band som gör vad de ska och inget mer så lyfter flera av klassikerna överraskande högt.
Då skulle man dock sakna Olle som tycker "att det är roligare att prata än att sjunga", som "bara är skitpackad", kraschar ett vinglas på scenen och slår ner mickstativet med kryckan.

- Det är cp-sjukt egentligen att behöva upprepa sig så här. Ni kollar när jag åker ned i skiten och jag tar betalt för att göra det, säger Olle Ljungström när någon önskar Jag och min far.
- Ganska kreddigt att recensera det som kanske blir hans sista konsert, säger en okänd man i publiken till mig.

Dramatik med Olle Ljungström

Olle Ljungström skulle vara en bra artist även om han bara spelade sin musik, men Andreas Jakobsson skulle sakna dramatiken.