Pianorumlaren Ed Harcourt är inte längre den snyggt sjavige rödtjutscroonern som vi vande oss vid under första hälften av 2000-talet då spretiga album föll som cigarettaska från hans produktiva himmel. Efter oförtjänt småsågade The beautiful lie 2006 ledsnade Ed och har inte gjort sig så mycket väsen sig musikaliskt utöver ett ep-släpp över nätet. Livsglädjen har han emellertid fått fyr på med nyfunnen kärlek och faderskap, något som enligt klyschan ska ta död på de kreativa demonerna – och ja det tar emot, men comebacken med plattan Lustre är inte hans största stund. Möjligen mest återhållna (förvisso trevligt för alla dem – inte alltför få – som fått nog av hans mest krumbuktande kammarpop) och förmodligen beroende på en helt ny typ av tidiga morgnar.
En sen kväll på Katalin, nästan på dagen fyra år sedan hans senaste besök i Uppsala, visar det sig att inte så mycket har hänt sedan sist ändå. Harcourts uppenbarelse är en skäggig Dr Jekyll-typ som fort tappar humöret och inte är nöjd med vare sig själv eller publiken ("Sitt du med armarna i kors, om det är bekvämt för dig").
Nu liksom förra gången är Ed solokvist, men med en halv orkester och en loop-pedal till sitt förfogande. Ibland saknas en trummis, till exempel i gamla God protect your soul och nya Haywire – där han för övrigt kramar musten ur frasen "It's not easy being happy and get away with it". När han snubblar runt i sin lekhörna och plockar upp en banjo och gör den obskyra I've become misguided är det ganska kul, när han ballar ur efter Born in the 70's och fullständigt glädjelöst massakrerar Beneath the heart of darkness är det närmast tragiskt.
Det kantrar över åt andra hållet när han följer upp med en aggressiv tagning av Open book som får håren att resa sig av rätt anledning medan Until tomorrow then verkligen, äntligen, begraver ordinarie set.
Men Ed Harcourt reser sig, tar på sig dumstruten och konstaterar "I fucked up" när han kommer ut för extranummer och tackar för att publiken stått ut med honom. Efter det klarnar Harcourts himlavalv och några av hans finaste ögonblick med Apple of my eye i spetsen regnar ned.