En bra besvikelse

Det börjar lugnt, nästan trevande. Efter första låten stretchar Avishai Cohen fingrarna, efter andra säger han att de tre musikerna blivit minst 20 år äldre sedan de spelade i Uppsala sist i oktober 2006. Jag och resten av publiken skrattar. Men när han efter en något mer tempofull trea säger att han måste vila några sekunder blir jag orolig på riktigt. Befogat ska det visa sig.
Visst. Musiken är både vacker och meditativt avslappnande. Visst. Det är kul att han gör en omsorgsfull cover på The Beatles Norwegian Wood (This Bird Has Flown). Och visst finns den storslagna energin där, trots att den mest gör darr på ytan. Men har man tidigare sett någon av Cohens totala urladdningar är det svårt att inte bli besviken.

När jag lyssnade på senaste studioalbumet Continuo efter att ha sett honom live första gången var det ungefär som att se en bra Hollywooddramatisering av ens favoritbok. Proffsigt och välspelat, men så långt från ens egen bild av historien att man knappt känner igen den.
Ungefär samma känsla infinner sig nu. Jag börjar nästan tvivla på att mitt eget minne av förra konserten verkligen stämmer, trots att jag har recensionen med fem kajor i betyg som bevis. Men fram för allt längtar jag efter machojazz (som vissa inskränkta personer har avfärdat Cohens musik med).
I de två extranumren slår mina önskningar till viss del in. Jazzen och folkmusikinslagen stångas och brottas med varandra. Men eftersom musikens dramatik skapas med mindre nyanser så blir den också mindre, hur tydlig den än är. Och konsertens höjdpunkt blir pianisten Shai Maestros långa ensamspel just innan konsertens slut.
Efteråt går jag för första gången hem från en ändå riktigt bra konsert djupt besviken.

En bra besvikelse

Andreas Jakobsson går för första gången hem från en riktigt bra konsert djupt besviken.