Stora vita vindsnurror i olika höjd på scenen. Gula och blå ljus pumpar ut över hallen, ett färgval som ska visa sig gå igen i mellansnackets tematik. Det är den tidigare Snook-medlemmen Daniel Adams-Ray som är i stan och nu rör sig över Svandamshallarnas scen i kostym och profilerad hatt, stilmedveten som alltid. Han är ett energiknippe som sällan står still utan nyttjar scengolvet maximalt. Ena stunden framme vid stativet för att sedan hoppa ner bland publiken eller ställa sig borta vid slagverken där han bokstavligt talat bankar in pulsen i lokalen.
Solodebuten tillika succén ”Svart, vitt och allt däremellan” (2010) har följts upp av den tyngre, allvarligare ”Innan vi suddas ut” och Adams-Ray lyfter in och skruvar upp sin rap och den hiphop-scen han kommer ifrån. Det ska visa sig att uppföljningsskivans låtar även lämpar sig ypperligt för liveframträdanden. De tunga basgångarna, falsettsången i stämmor och framför allt den genomgående pulsen av trumslag gör konserten stabil från början till slut även om det ibland känns som att rappen är det trygga elementet i förhållande till sången. Låtarna glider utan paus över i varandra på så sätt att det ibland inte går att avgöra i vilket skede en ny låt har börjat, något som håller såväl driv som publikens koncentration uppe under den väl tilltagna spelningen. Som extranummer bjuder han upp Uppsalas storheter Organismen och Professor P som tillsammans med Adams-Ray freestylar, allt till publikens stora förtjusning.
Adams-Ray är generös i sitt låtval och bjuder dels på gamla favoriter som ”Dum av dig”, ”Gubben i lådan”, Maggio-samarbetet ”Inga problem” och min Snook-favorit ”Längst fram i taxin”. Från nya skivan sticker ”Tårarnas reservoar” och ”Babbelover” ut, där den senare inleds med ett ljudklipp från Sverigedemokraternas filmade ”järnrörsincident”. Efter publikens burop riktad mot ljudklippet berättar Adams-Ray att när han kom till Sverige från Nairobi blev han tillsagd att det inte är brukligt att hälsa på främlingar på gatan och att Sverige ses som ett främlingsfientligt land. ”Hej”, säger artisten sedan prövande till publiken som svarar ”HEJ!”.
– Så svårt är det för främlingar att hälsa på främlingar, konstaterar han.
Därmed visar Daniel Adams-Ray att politik och kritik inte behöver uteslutas från populärmusiken men att den kan levereras på högre nivåer än den de kritiserade befinner sig på. I kombination med en konsert som överraskar med jämnt hög kvalitet blir detta en hedersam grädde på moset.