Pughs vinterturné är egentligen lite underligt upplagd. Sättningen är pubrock med trummor, bas och gitarr – en bredbent trio med tryck. Men spelmiljöerna är själva motsatsen, idel konsertsalar med sittplatser vars bekvämlighet stävjar eventuella utbrott av spontandans. Så även i stora salen på Uppsala konsert och kongress. Men så har ju Pugh också varit med sedan slutet av 60-talet, och lejonparten av publiken är inga duvungar de heller. Klart man då är väl förunnad att njuta av en spelning utan att stå och trängas med ett ölglas i näven.
Att stämningen kanske inte kan beskrivas som alltför uppsluppen inledningsvis är därför också ganska förståeligt. Pugh själv rör sig inte heller många meter ur den hage han har byggt sig med ett par monitorer och sitt mickstativ. Det dröjer faktiskt ända till halvvägs in i spelningen, under den stolpigt ystra favoriten Kajans sång, innan han stegar fram till mitten av scenkanten vilket lyfter stämningen markant. Pughs fryntliga spelkamrater Hasse Tholin och Micke Lyander i all ära, det hade varit bättre med mer fokus på Pugh själv.
Setlistan är tämligen självklar, men några överraskningar smyger sig in. I synnerhet helt nyskrivna Först in sist ut, som känns som en schyst dänga trots att tempot är onödigt sävligt. Tvärtom kan sägas om Jag är en liten gosse som får ett slags styvmoderlig dansbandssvängig behandling som stressar bort den fantastiska texten.
I andra fall passar den raka rocksättningen bättre, men Pughs spretiga låtskatt – vars högkaratiga inslag i vissa fall är ganska rikt pyntade i sin originaltappning – låter sig inte alltid med behag devalveras.
Annat är å andra sidan odödligt. Såsom Här kommer natten och Hog farm, där den sistnämnda med lätthet kvalar in som kvällens största stund. Men som helhet var en fredagkväll med Pugh & co en rocktillställning med främst familjära kvaliteter och strösslad med generösa mellansnack. Och bekväma stolar.