Plötsligt tar det bara stopp.
– Förlåt, det här går bara inte, säger Ane Brun och avbryter mitt i ”Du gråter så store tåra”.
Rösten håller inte. Hon hostar, tar en paus och dricker vatten. Hon försöker igen, men blir tvungen att ta en paus igen medan medmusikern Martin Hederos står ensam kvar i strålkastarljuset med sin fiol.
Lite förvånande är det ändå. Även om hon låtit hes under de få mellansnack som varit har den stora rösten låtit fantastisk.
Allra mest i ”All we want is love”, som hon framför mol allena med gitarren, faktiskt efterlängtat efter att ha känts en smula tillbakahållen av sitt stora band. Hennes röst känns befriad och nästlar sig in i varenda veck i Konserthusets stora sal. Ekot från hennes stämma i den andaktsfullt knäpptysta lokalen faller som ett duggregn över publiken, och man bara ryser. Kanske är det för att hon känner att hennes stämma ligger på gränsen av vad den klarar, att den är försvarslös, som gör att den fullkomligt dränker en.
När bandet kommer åter levereras en skönt suggestiv ”Better than this” med extra tyngd live, mycket tack vare grymme kontrabasisten Dan Berglund, samt extra atmosfär genom det snygga ljusjobbet. ”These days” känns emellertid inte lika bekväm i sin livekostym som skymmer rösten lite för mycket, men härligt avigt svängiga ”Shape of a heart” tar allt tillbaka.
Fast något känns ändå inte rätt. Kanske det alla sitter ned, något som åtgärdas i ”Do you remember” som avslutar ordinarie set. Samtliga häckar i lokalen är uppe ur stolarna i samma sekund som Ane Brun viftar uppmuntrande med armarna.
Men sedan spricker rösten totalt i första extranumret ”Halo”. Refrängen tornar upp sig som ett oöverstigligt berg. Ane Brun formligen hasar ned, och med gråten i halsen. Tar ny sats, men det funkar inte. I stället byter hon stämma och tar sig igenom låten på lägre höjd genom en kämpainsats som väcker publikens odelade sympatier.
”Undertow” får därför bli sista låten, mer håller inte rösten för. Och där ramlar alla bitar på plats, det fenomenala jobbet från den tvehövdade slagverksektionen frammanar hypnotiska bränningar, och tystnar plötsligt om vartannat för att släppa fram sången, likt ebb och flod.