Man inser lätt att åren går när man betänker att jag var med redan när Marianne Faithfull gjorde bejublad comeback ... Och att det gått 32 år sedan dess.
Min bild av henne är alltså främst den från 1979 då albumet Broken English slog knockout: starka låtar, snygga arrangemang men förstås viktigast, framförda av en röst som verkligen menade varje stavelse. Hon har gjort bra musik även sedan dess, men kanske inte alltid riktigt av den kalibern.
Men nu var hon här i verkligheten och lyckades att från första stund få till en varm känsla. Konserthusets stora sal kändes mest som en mysig, små-
rökig jazzklubb. Fast det var bara en aktiv rökare i lokalen - hon själv. Men hon hade "fått tillåtelse av musikställets ägare" som hon uttryckte det.
Hon inledde med titelspåret från senaste albumet Horses and high heels. Fast några höga klackar hade hon ändå inte, som tur var, för så rörlig var hon inte. Däremot hade hon en tydlig karisma, och inte minst humor. Hon pratade på glatt och otvunget mellan låtarna, skämtade med publik och musiker, men kunde utan vidare slå om till allvarsam och seriös när hon beskrev vad som fått henne att skriva låtar som till exempel Broken English,"tyvärr ständigt aktuell". Om hon var smått ironisk eller seriös när hon emellanåt sträckte en knuten näve i luften var svårt att riktigt veta.
Det var fascinerande att höra hennes sång. Trots att hon själv behövde både te och cigaretter för att ta sig ignom den ganska korta konserten hade den
whiskyhesa stämman full bäring. Det är heller inte ofta man hör en kvinna som sjunger en oktav lägre än sina manliga bakgrundssångare ...
Om hon själv hade full närvaro på scenen var hennes fyra kompmusiker desto mer anonyma, men djupt skickliga.
Apropå anonym för resten, i pressreleasen stod det att hon skulle turnera med ett åttamannaband, men i så fall var de övriga fyra de mest anonyma jag någonsin sett - eller snarare inte sett. Fast det gjorde inte så mycket, de som var där spelade så bra så man saknade inga fler. Synd dock på utlovade Wayne Kramer från legendariska MC5, det hade varit roligt att se honom.
Men nu var det förstås tillräckligt med stjärnan själv. Hon har ju utan vidare ett starkt knippe låtar attfylla en konsert med dessutom, från den urgamla första
hitten As tears go by över de många från Broken English till dem från senare album. En av konsertens höjdpunkter var fina Thats how every empire falls från senaste albumet.
Bredden på musiken var också stor. Ibland brötade man loss ordentligt med rockös för att i nästa stund göra en stämningsfull tolkning av Duke Ellingtons finstämda Solitude. Och allt funkade.
Som extranummer och avslutning sjöng hon ensam med gitarristen Douglas Pettibone Tom Waits Strange weather. Därefter blev det stående ovationer - och sedan var det slut.