En klassikerstark Daniel Lemma

Daniel Lemmas senaste album Somebody on Your Side är utan tvekan hans bästa hittills. Med sig själv som producent har han skapat ett varierat och stundtals riktigt ruffigt koncentrat av den svarta amerikanska musiktraditionen. Lite ojämn, men betydligt roligare än de tidiga, sönderproducerade alstren. Det känns ganska typiskt att det varit i stort sett tyst om Lemmas musik sedan det släpptes.

På Katalin har det dock kommit riktigt mycket folk, vilket är logiskt. Även när Daniel Lemma gjorde tråkiga plattor var han ett säkert kort live. De fyra gånger jag sett honom tidigare har jag alltid imponerats av hans självklara sätt att ge musiken liv i stunden. Utan riktigt starkt material lyfte det förstås ändå aldrig riktigt.

Och det blir snabbt uppenbart att den mäktiga gospelnerven som genomsyrar de nya låtarna inte bara utmynnade i ett bra album. På scen tillför den en energi som gör skillnaden mellan bra och något utöver det vanliga, och som även letar sig in i och befruktar det äldre materialet.

Liksom förut känns mellansnacken lite röriga och ofokuserade. Det hindrar dock inte att till exempel berättelsen om hans två möten med Björn Borg är riktigt underhållande.

Daniel Lemmas låtar har alltid känts bekanta även första gången man hör dem och de har alltid varit djupt rotade i den amerikanska soulen och blusen. Nu har de även tydlig klassikerstyrka i sig. Faktum är att covers som James Clevelands I don't Feel Noways Tired lika gärna skulle kunna vara hans egna.

Flera gånger under kvällen skämtar han om att låten som kommer inte handlar om honom själv utan en rädd kille han känner som inte vågar släppa taget och hoppa. Översätter man det till musicerande kan det faktiskt vara sant. Daniel Lemma är inte den killen längre.

En klassikerstark Daniel Lemma

Enligt Andreas Jakobsson är Daniel Lemma inte längre killen som inte vågar släppa taget och hoppa.