En parodi på livet
Andreas Jakobsson uppskattade inte Bob Brozmans show om livet.
Bob Brozman hävdade att han lidit av jetlag i 35 år.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men liksom ett "jag är inte galen"-påstående är ganska värdelöst eftersom en riktigt galen person antagligen inte skulle veta om att han var det, kändes också "en kväll av livet" irriterande vagt. Det skulle ha kunnat inkludera vilken kväll som helst och sade egentligen ingenting.
Inte heller Bob Brozmans musik sade speciellt mycket. I sina bästa stunder, som i Death come creepin', gick åtminstone en halv låt utan att han totalförstörde den genom att briljera med hur många varv han kunde snurra gitarren, hur många sidor han kunde trumma på densamma och hur många märkliga ljud han kunde få ur den genom att bara knäppa på strängarna.
De få tillfällena han visade att han inte bara kunde göra hundratals tricks med instrumenten utan också spela riktigt bra, var mest frustrerande, eftersom de visade hur bra det kunde ha varit. Och det rikliga antalet världsmusikinfluerade låtarna, från Afrika, Karibien och Nya Guinea liknade mest av allt parodier på de olika musiktraditionerna.
Kvällen hade dock två ljusglimtar. Textraden där han hävdade att 50 procent av USA:s befolkning inte tror på evolutionsteorin och sedan konstaterade att det i de södra delstaterna heller inte finns mycket bevis för den. Och den nya låten om katastrofen i New Orleans, där han i liten stund lät allvaret härska.
Mest verkade dock den åldersfixerade Bob Brozman (en betydande del av skämten handlade om huruvida folk var äldre eller yngre än hans 53 år) ha anammat den ironiska generationen för mycket. Resultatet blev en enda lång parodi på livet, som för min del kändes mer klaustrofobisk än fri.
MUSIK
Bob Brozman
Katalin, Uppsala, tisdag 9 oktober
Bob Brozman
Katalin, Uppsala, tisdag 9 oktober