Håkan Rosengren behöver inte ta många toner på sitt instrument förrän man frapperas av den rena, läckra, sammetslena tonen. Han spelar nu inte ett av de smeksamma stycken som klarinettister kan excellera i, utan Poulencs käcka Sonat. Men tonen i kombination med hans enastående teknik, som får allt han spelar att verka så lätt, visar vilken mästare på sitt instrument han är.
Särskilt imponerar han med de allra högsta tonerna som han sätter an till synes utan svårighet och utan tillstymmelse till biljud. Jag beundrar också den fantastiska pianisten Nanako Urase och hennes distinkta anslag. Deras samspel är perfekt; de kastar sällan en blick på varandra, kontakten finns där ändå.
Inget av verken på konsertens första halva är av det inställsamma slaget. Det är moderna verk, representativa för sina upphovsmäns stil, med undantag för Otto Olssons Svit, en trevlig och lättlyssnad bagatell. Debussys Première rhapsodie tilltalar särskilt med sin skimrande början och sitt energiska slut.
Andra halvan upptog verk från den romantiska epoken. Rosengren gestaltade Schumanns Fantasistycken lätt och vackert. Hans polerade spel skulle kanske ha känts ytligt om det inte hade haft en motvikt i Urases intensiva uttryck. Helhetsintrycket blev nu mycket njutbart.
De båda firade triumfer även i Brahms sonat i Ess-Dur. Mellan vackert sjungande långsamma partier öppnade sig känslomässiga djup. Deras imponerande, alltid precisa samspel gjorde framförandet till en stor upplevelse
Till sist ”som dessert” bjöd duon på Canzonetta av Gabriel Pierné, ett gungande, lätt vårligt stycke, precis avpassat för årstiden.