En show som sade ja till nostalgin

En speakerröst berättar om nya saker som kom på 60-talet, en storbildsskärm visar tidsenliga bilder och Claes af Geijerstam skruvar på en radio tills han hittar rätt. The Searchers. 60-talsgruppen personifieras av coverbandet Repeatles och så drar showen igång.

Repeatles arbetar sig sedan igenom en betydande del av de betydande banden från den tiden och Claes af Geijerstam agerar mellansnackare och tidvis inhoppare som gitarrist och sångare. Jag skriver ordet show med tvekan. För i många, långa stunder är tillställningen lätt att förväxla med ett föredrag med illustrerande musikpartier. Visst är det intressant att höra Claes af Geijerstam berätta historier om de stora banden, sitt eget Ola and the Janglers och hur det var att spela på Nalen för 40 år sedan. Men pratpauserna i musiken drar inte bara ned tempot utan gör också det faktum att musiken är ohjälpligt föråldrad extra uppenbart, genom de onödigt pedagogiska fotnötterna.

Musiken svänger dock, och genom de två högst kompetenta banden på scenen spritter den till och med stundtals till. Men utan den ursprungliga ungdomliga energin hos skaparna blir den ändå mest stillastående. När Clabbe då och då låter banden agera i fred några låtar i rad är det dock lätt att glömma det. Repeatles version av California dreamin' är så snygg att till och med jag, som föddes först 15 år senare, har svårt att inte falla in i en tårögd nostalgi. Liverpools tolkning av Here comes the sun likaså.

Och att våga anamma ordet nostalgi, som i våra dagar har fått en ful klang över sig, men genom alla tider varit mycket konstnärligt produktivt, är vågat. Tyvärr leder det medvetna publikfrieriet till två förargliga misstag. 1. Medleys för att hinna bjuda på så mycket som möjligt på kort tid, men som mest känns slarvigt svepande. 2. Att bara spela de självklara låtarna. Publiken får vad de vill ha, men blir aldrig överraskade.

Den största skillnaden från det verkliga 60-talet är dock att det då inte stod en gråhårig Claes af Geijerstam och förklarade vad som pågick. Då hände det bara och det bästa sättet att komma i närheten av det borde vara att göra något liknande i dag.

En show som sade ja till nostalgin

Enligt Andreas Jakobsson fick Claes af Geijerstams onödigt pedagogiska mellansnack 60-talsshowen Love is all you need att stundtals likna ett föredrag.