En sömnig kväll på Katalin

I tredje låten bryter Peps Persson musiken och säger, "Det här är ju helt otroligt. Människor sitter och ligger på dansgolvet. Är ni så in i helvete trötta i den här stan." Jag vet inte om det är därför han sedan kontrar med att göra en trött konsert. Något vidare humör är han i alla fall inte på.
Det här är femte gången jag ser Peps Persson de senaste åren. Tre gånger har det varit kanonkonserter. Två gånger mestadels segt och tråkigt. Han är en humörartist.
När han är som bäst känner han av publiken. Går över från bluesen och alltför långa munspelssolon, till de mer lättlyssnade reggaelåtarna, precis när publiken fått nog. Han gör piruetter med gitarren och skämtar med publiken. Och trots långa bluessessioner, som mest underhåller musikerna själva, går publiken alltid hem nöjda.

Antagligen känner han av publiken när han är på dåligt humör också, men struntar i den. Han bjuder visserligen på hits, som Sneda figurer och Falsk matematik. Men han spelar mer munspel än sjunger och det lyfter aldrig riktigt. Och konserten består av två ganska korta set med en frustrerande lång paus mellan.
Blodsbandet gör som vanligt en oklanderlig insats när de showar och bollar solon mellan varandra. Men när huvudpersonen stundtals är nästan osynlig så hjälper det inte. Inte heller hjälper avslutande Oh Boy, och Styr den opp i det enda extranumret. Peps Persson är en lynnig artist och det är bara att acceptera.

En sömnig kväll på Katalin

Enligt Andreas Jakobsson gjorde Peps Persson en av sina sämre konserter på Katalin.