Det blev en uppvisning i mäktig musik, där lekfullheten som fick bryta ut några gånger blev den största behållningen.
Kaipa i originalsättningen var det första band jag såg efter att jag flyttat till Uppsala någon gång i tidernas begynnelse. Jag minns att jag var ordentligt imponerad av deras musik, inte minst spelskickligheten. Då var den sortens progrock som Kaipa spelade mitt huvudsakliga musikaliska näringsintag, och det var roligt att en svensk grupp kunde konkurrera så smått med de utländska storheterna.
Åren har gått, det är till och med fem år sedan nu som tre av originalmedlemmarna slog sig ihop igen: trummisen Ingemar Bergman, basisten Tomas Eriksson och internationellt framgångsrike Roine Stolt på gitarr. Hans Lundin valde att inte komma med och i stället fortsätta satsningen på studio-Kaipa. In med Max Lorentz på klaviatur och sång och Michael Stolt på sång och lite gitarr.
Imponerad kunde jag bli även denna gång, faktiskt första gången jag hörde Kaipa Da Capo live. Bandmedlemmarnas instrumentskicklighet är rolig att lyssna på bara den. Det är inte konstigt att en så innovativ och fingerfärdig gitarrist som Roine Stolt mött lovord och prestigesamarbeten utomlands. Han kunde ha platsat i vilket som helst av de stora namnen under genrens riktiga storhetstid. Max Lorentz matchar bra på sina tangenter där främst orgeln gick glödhet under kvällen. Bergman och Eriksson är en samspelt duo som spelar effektivt utan överspel.
Repertoaren bestod av det mesta av albumet ”Dårskapens monotoni” med en del gamla klassiker insprängda, ”Korståg” och ”Skenet bedrar” för att nämna ett par. Jämfört med Kaipa på 1970-talet och nu är det främst tyngden som märks. Det är betydligt fylligare och lödigare nu, emellanåt så mäktigt att det fyller varje skrymsle på Katalin. Som tur var så har de en känsla för dynamik och variation och tog ned det till en ibland lekfull nivå som kändes befriande.
Texterna har varit gruppens Akilleshäl sedan starten och de fick kritik för dem från start. De ska ha en eloge för att de sjunger på svenska, men texterna är den svagaste punkten även nu, där en del av dem verkar skrivna snarare med ett rimlexikon även nu än med någon tydlig känsla och hjärta. Michael Stolt kunde förtjäna att ha något mer angeläget att sjunga, han har rösten.
Rickard Sjöholm, annars i gruppen Gungfly, fick uppgiften att agera förband på egen hand, vilket han gjorde med sedvanlig entusiasm. Han är också en duktig musiker, men kändes som lite överkurs att lägga till.
Kaipa räckte bra på egen hand.