En värdig hyllning

På söndagskvällen var det på dagen 40 år sedan pianisten och kompositören Jan Johanssons imponerande karriär tog slut i och med en bilolycka. Det var också en imponerande samling musiker som samlats i Konserthuset för att jubilera honom. Med bland andra Bobo Stenson, Lennart Åberg, Peter Asplund och Christian Spering på scenen handlade det om några av landets tyngsta namn inom genren.
Förts setet var döpt till Jazz på svenska efter Jan Johanssons skiva med samma namn och inleddes med en numera väletablerad hybrid mellan jazz och svensk folkmusik. Polska från Medelpad och Emigrantvisan gavs i välspelade med väl tillbakahållna versioner. Det kändes befriande när hela 14-mannabandet kom in och rev loss Jan Johanssons egna kompositioner som åldrats klart bättre. Här kostade bandet också på sig en del soloutvikningar som gav dynamik. Allra vassast blev det i den tungfunkiga Het sommar, med ett bedårande hetsigt trumpetsolo av Magnus Broo.

Kanske hade det bara att göra med att örat är ovant, men den ryska musiken tycktes bryta mer mot jazzformen än den svenska. Därför blev inledningen på andra set mer livfullt. Det tycktes smitta av sig även till låtarna som inte kom från Jazz på ryska-albumet. Konsertens andra halva kändes djärvare och mer kraftfull. Dessutom hoppade Lennart Åberg över ett par låtpresentationer vilket gjorde att tempot och intensiteten ökade. Det märktes också på alla huvuden som började guppa snabbare i ett fullsatt Sal B.

Till slut blev det en värdig hyllning till jazzgiganten vars ande förmodligen alltid kommer att finnas kvar inom svensk jazz. Även om det gärna hade fått bråkats ännu lite mer med honom den här kvällen.

En värdig hyllning

Andreas Jakobsson såg hyllningskonserten Den kände och okände Jan Johansson som började väl tillbakahållet, men lossnade och blev en värdig hyllning av jazzgiganten.