Ett bredare spektrum med Den flygande bokrullen

Ända sedan jag såg Den flygande bokrullen första gången för några år sedan har jag efterlyst lite lugnare låtar som variation till det tempofyllda toköset som blivit gruppens kännetecken. Nog för att de hanterar det snabba kanske bättre än något annat svenskt klezmerband. Men kontraster är alltid välgörande eftersom det ger mer kraft även till de snabbare partierna. Och det är mer glädje jag konstaterar att bandmedlemmarna själva verkar ha tänkt i samma banor när de jobbat på det kommande albumet. De nya, vemodigare, låtarna är precis vad jag längtat efter.

Vemodet har visserligen alltid funnits där. Det är omöjligt att undvika, hur snabba och glada bröllopsmarscher man än spelar eftersom det sitter i kletzmerns ryggmärg. Men på låtarna från albumet, som ska släppas i början av hösten, bejakar man det vackert sorgsna på ett helt annat sätt än tidigare. De ger konserten en välgörande balans och bådar mycket gott inför den nya skivan.
Parksnäckanspelningens absoluta höjdpunkt blir Koilen, från kommande skivan. En klassiker som i Den flygande bokrullens tappning blir flödande ösig och tungt vemodig på samma gång och komplexiteten får det att låta som en orkester som är minst dubbelt så stor som sex man och som har minst dubbelt så många olika instrument.

När den äldre repertoarens Aber Tantz, Odessa Bulgar och i synnerhet Icek kommer blir det också en urladdning som känns mäktigare än någonsin tidigare. Ett nära på fullsatt Parksnäckan med människor som dansar, klappar med och inte kan sitta still visar också att Den flygande bokrullens koncept fungerar. Själv konstaterar jag att Uppsala kan stoltsera med Sveriges bästa klezmerband, som numera behärskar det mesta i den judiska folkmusikens breda spektrum.

Ett bredare spektrum med Den flygande bokrullen

Andreas Jakobsson tycker att Den flygande bokrullens nya vemodigare låtar ger en kontrast som lyfter även de äldre ösigare alstren.