Ett försenat sväng

Genom senaste albumet Så speciell har Louise Hoffsten nästan gått över till att bli en kvinnlig Peter Le Marc. Hon har skrivit låtarna tillsammans med honom och Le Marc tycks också ha inplanterat en del av sitt försiktiga framförande i henne. Vilket är synd, eftersom en konsert med mest material från den nämnda skivan automatiskt blir tempofattig.

Övergången från att blicka mot Memphis till att fullt ut rikta in sig på Sverige är inte drastisk. Folkkär var hon redan innan. Att Katalinkonserten är slutsåld följer ett sedan länge givet mönster. Och hon är fortfarande något av den ideala svenska artisten. En bra röst, utan några skeva karaktärsdrag som någon kan störa sig på (om man inte som jag stör mig på avsaknaden av dem). Sedan många år tillbaka surfande på en lagom mellannivå. Inga mediahysteriboomar och heller inga popularitetsdalar. Garanterat utsålt nu och garanterat utsålt om fyra år.

När Louise Hoffsten spelade på Katalin för två år sedan skrev jag att jag blev besviken för konserten var precis vad jag hade föreställt mig. Samma sak gäller nu. Jag står bland alla jublande, klappande och skrattande människor och önskar mig något oväntat. Åtminstone en felsjungning. Eller ett felsäg i något av de väl inövade mellansnacken (varav hon drog ett par identiska även för två år sedan).

Men Louise Hoffsten är den ideala artisten även när hon förvandlar Så speciell till ett magiskt ögonblick. En låt som i de flesta artisters händer som bäst skulle ha blivit ett misslyckat Melodifestivalbidrag, möjligtvis ha åkt ut i Andra chansen mot Nordman.
Det skulle vara intressant att någon gång höra henne framföra riktigt bra material. Alltså bättre än extranumrets Let the best man win, som får konserten att börja svänga ordentligt ungefär en och en halv timme för sent.

Ett försenat sväng

Enligt Andreas Jakobsson fick Louise Hoffstens extranummer konserten att börja svänga ordentligt en och en halv timme för sent.