Ett laddat Koop

I intervjun i UNT inför Katalin-konserten berättade Magnus Zingmark och Oscar Simonsson att deras tidigare vana att uppträda med kvinnokläder var en kommentar till den mansdominerade jazzvärlden. Som för att i stället ironiskt cementera machokulturen kommer de två nu ut på katalins scen i svart kostym, vit skjorta och solglasögon, respektive svart skjorta och björnbusesminkning. Båda med en ölflaska i handen.

Även Oscar Simonssons vresiga instruktioner till publiken känns macho, med glimten i ögat.
- Det här är en danslåt, så nu är det bäst att ni tar på er dansskorna.
- Och det här är visserligen jazzmusik, men det är ingen jazzkonsert, så när det kommer ett solo, applådera inte, skrik.
Jämfört med förra gången de spelade i Uppsala känns Koop mer taggade och rakt på sak. Den gången var Koop Islands-skivan nysläppt och kanske beror det helt enkelt på att låtarna nu sitter tydligare där de ska vilket ger mer utrymme för utsvävningar och hårdspel.
En stor del av äran får tillskrivas den norska sångerskan Hilde Louise Asbjörnsen. Med sin mjukt riviga sång och vilda minspel blir hon urspårad överklassdekadens från 1900-talets mitt personifierad.

Försöker man analysera Koops musik är det också lätt att hamna där. Lika retro som de flesta banden på Uppsala Winter Swing, men samtidigt spjutspetsmodernt. Många av låtarna känns otäckt bekanta redan första gången man hör dem, som att de redan spelats på radio i flera årtionden.
Samtidigt får samplingarna och de elektroniska inslagen det att skeva och spåra ur lagom mycket för att den filmiska overklighetskänslan ska infinna sig. När de samplade måsskriken och vågslagen blandas med publikens jubel samtidigt som Hilde Louise Asbjörnsen börjar sjunga i Koop Islands Blues är konceptet i det närmaste fulländat.

Ett laddat Koop

Koop var mer laddade och rakt på sak än senast de spelade i Uppsala, skriver Andreas Jakobsson.