Ett musikaliskt fyrverkeri

Akademiska kapellet avslutade säsongen med ett praktfullt fyrverkeri. Söndagskvällens konsert var en trestegstaket som utlöste tre rejäla knalleffekter. Stefan Karpe och orkestern sparade inte på krutet i något av de tre verk som stod på programmet.
Det första var ett uruppförande av Dancing by numbers, av kapellets egen trombonist Nils Mannerfeldt. I programmet skriver kompositören: "I grunden finns en fascination för dansen som social företeelse" och berättar hur denna fascination hör samman med det utanförperspektiv ur vilket han betraktar dans, eftersom han har ackompanjerat mera än han har dansat. Styckets dansreferenser ligger enligt tonsättaren på ett slags metanivå, det är inte dansmusik utan snarare musik som handlar om dans.
Dancing by numbers är ett underhållande och genomarbetat stycke som i all vänlighet driver med vanliga föreställningar om dansmusik. Det börjar med några mäktiga ackord som ruskar om lyssnarna. Så avlöser den ena pastischartade dansrytmen den andra. Beguine blir till folkton; en processionshymn blir en koral som blir en indiansk eller kanske inuitisk dans och så vidare.

Emellanåt kontrasterar rytmer som inte är lätta att identifiera. Tangorytmer följer. En kliché som ofta avslutar en tango lurar en att tro att verket är slut, men det är det inte, figuren upprepas och upprepas på nytt men musiken fortsätter. Den övergår i en coda som inte heller tar slut. Till sist återkommer de mäktiga ackorden och stämningarna från styckets början. Orkestern gjorde det spännande verket full rättvisa.
@3a Text ui:Även ofta spelade verk kan bli metamusik. Rachmaninovs andra pianokonsert framförs ofta; det kan vara frestande att leka med publikens förväntningar och samtidigt försöka göra en fullständig nytolkning.
Den interpret som vill undvika detta måste reservationslöst acceptera kompositionens romantiska förankring och ta ut svängarna utan sidoblickar på vad nutidens smak kan föreskriva och lyssnaren måste å sin sida ge sig hän åt denna romantiska värld.
Staffan Scheja vid pianot spelade just så. Hans tolkning gav i tonsättarens anda ohämmat utlopp för svallande känslor. Han avlockade verket all dess inneboende dynamik och när den första satsens alla upprörda emotioner förlöstes i satsens slut applåderade många i ren lättnad. Konsertens andra sats är jämförelsevis blek (särskilt orkestersatsen är inte så utarbetad), men ack så vacker den är!
Den avslutande tredje satsen bjöd på nya utbrott av musikalitet och känslor som ledde fram till en lysande avslutning.

Det sista verket var Bartóks Konsert för orkester, ett populärt nummer för duktiga symfoniorkestrar.
I det kontrastrika verket demonstrerade kapellet lätthet och klarhet i de långsamma, mjuka partierna och stor energi och explosiv kraft i övriga delar. Bleckblåsarna imponerade särskilt.
Den komiska poängen i intermezzot, som bär en stor del av ansvaret för verkets berömmelse togs väl till vara.
Så slocknade de sista gnistorna från raketen men för den hemvändande publiken fanns de länge kvar på näthinnan.

Ett musikaliskt fyrverkeri

Akademiska kapellets konsert blev ett praktfullt vårfyrverkeri med Staffan Scheja som gäst, skriver Per A F Åberg.