Ett ös som få ens kan drömma om

En del poeter skräddarsyr sin poesi för uppläsning och andra skriver den bara för bokläsare. Timbuktu verkar skapa sin musik för att det i första hand ska passa på scenen. Inte så konstigt kanske eftersom han verkar vara på turné för jämnan. Publikreaktionerna låter heller inte vänta på sig längre än två låtar. Det nästan fullsatta Katalin förvandlas snart till en världsmusikgungande dansfest.
Känsla för dramatik saknar den skånske ordvrängaren inte heller. Halvvägs in på konserten återförenas Timbuktu till publikens jubel och den gamle vapendragaren Chords, vilka inte har uppträtt tillsammans på ett år.

Efter att ha sett Timbuktu åtta gånger genom åren känns det som att jag kan huvuddragen i hans liveestetik, men han lyckas ändå alltid överraska på något sätt. Det har varit att plocka in storbandet Damn! i showen, skelettfrack, intimfunk och så den vansinniga konserten på Roskildefestivalen förra sommaren där han, bandet och gästartisterna överträffade sig själva på alla plan.
Den här konserten blir liksom nya albumet en ojämn blandning av alla timbuktska egenskaper. Musikaliskt kaos, en rappare som ständigt studsar för att nå upp till de andras huvudhöjd och ett ös som få ens kan drömma om att efterlikna.
Att det senaste albumet En high 5 och en falafel känns som rapparens andra mellanskiva i rad verkar inte spela någon större roll. Med funkbandet Damns hjälp har han inga problem att blåsa sväng ens i de svagare låtarna.

Det blir ingen konsert som jag kommer att minnas speciellt väl om några år. En kväll med Timbuktu på schemat betyder dock alltid stor underhållning. Och extranumrets Alla vill till himmelen men ingen vill dö bevisar än en gång att knappast någon svensk artist kan matcha honom live, trots att det var ett tag sedan han gav oss en riktigt svängig hitlåt.

Ett ös som få ens kan drömma om

Timbuktu bevisade ännu en gång att knappast någon svensk artist kan matcha honom live, skriver Andreas Jakobsson om konserten på Katalin.